Återigen har ett stort antal människor mördats i Europa, denna gång av självmordsbombare i Bryssel. Inget talar heller för att det kommer att vara sista gången något liknande sker, hundratals jihadister ska den senaste tiden ha skickats till Europa. Samtidigt visar Europas ”eliter” en högst begränsad förståelse av situationen och en bristande vilja att på allvar skydda sina folk.
Kort om bakgrunden
Europa och USA är inte beredda att definiera kriget som islamisk terror. När din definition inte är korrekt och inte finns, kan du inte leda ett globalt krig.
– Yisrael Katz, israelisk transportminister
Bakom terrordåden ligger en oansvarig inrikespolitik, med en kombination av å ena sådan massiv, okontrollerad och ansvarslös immigration och å den andra politisk korrekthet som sedan länge omöjliggör rationella debatter bland annat om de jihadistiska infrastrukturerna och de länder som finansierar dem. Bakom terrordåden ligger också en oansvarig och skamlig utrikespolitik, där man bland annat förstört nationalstater i Mellanöstern och först möjliggjort Islamiska statens framväxt för att sedan vända sig mot den. En kombination av politisk korrekthet och atlanticism, lojalitet mot USA snarare än de egna folkens trygghet, ligger bakom dagens situation.
Klyschorna
Att se och höra vårt nuvarande politiska ledarskap är tröttsamt, sövande och bedrövligt.
– Ian Wachtmeister
Hur bemöter då våra ”eliter” angreppen i Bryssel? I stort sett på samma sätt som de bemötte angreppen i Paris för en tid sedan. Statsminister Löfvén går ut och talar om ”ett angrepp mot det demokratiska Europa”, Frankrikes Hollande talar om att ”Europa är i krig”. Dessa uttalanden får snarare betraktas som en form av ritualer än som meningsfulla på något vis. Samma retorik användes efter angreppen i Paris, idag kan vi fråga oss vad som gjordes för att vinna kriget därefter eller åtminstone skydda européerna mot nya attacker.
Svaret är naturligtvis att nästan inget gjorts. De fyra ovan nämnda faktorerna, politisk korrekthet, okontrollerad immigration, jihadistiska infrastrukturer och destruktiv utrikespolitik, har överhuvudtaget inte ifrågasatts. Den som efter detta fortsätter sätta sin tilltro till en Löfvén eller andra ”ledare” borde skämmas. Den självkritik som lyser med sin frånvaro i Europas etablerade media och politikerkast kan man däremot finna prov på utomlands. Ryska ledare noterar att viljan att hellre demonisera och skada Ryssland än att samarbeta mot jihadismen spelat en roll. I Israel hånar man de europeiska ledarnas ovilja att ens identifiera fienden korrekt, flera ministrar har konstaterat att i valet mellan att framstå som goda liberaler och att faktiskt bekämpa terrorn väljer europeiska ledare ofta det första alternativet. Ministrarna har här naturligtvis en egen agenda, skapandet av ett icke-muslimskt ”vi”, men de pekar samtidigt på att det krävs ett paradigmskifte i debatten för att de europeiska folken, och i förlängningen även andra folk, faktiskt ska kunna leva i trygghet. Ett sådant paradigmskifte är inte förenligt med dagens vänsterliberala världsbild.
Den som vill läsa en längre analys av den felaktiga politik som leder till Bryssel kan läsa den tidigare om Paris. Situationen är i grunden oförändrad, alternativt något försämrad som följd av den pågående folkvandringen:
Politiken som leder till Paris
Om skribenten: Joakim Andersen
