Alexander Dugin diskuterar hur den ryska konservatismen skiljer sig från sina västerländska motsvarigheter och Putins roll i denna.
Följande text är ett utdrag från boken Putin vs Putin: Vladimir Putin Viewed from the Right, som har publicerats av Arktos Media.
Under sin första mandatperiod försökte president Putin ihärdigt och konsekvent antyda i vilken riktning som han ville att landet skulle gå. Många ville att han skulle tala klarspråk och vara mer konkret, men Putin tenderade att vara mer allmän: Han gav oss en aning och lämnade resten öppen för tolkning. Men gradvis tycktes allt stå mer klart. Den gåtfulle Putin, med sitt tysta och sammanbitna leende, lät oss till slut veta att hans program som president skulle komma att präglas av ett enda ord: Konservatism.
Så under sina två första mandatperioder styrde Putin i andan av ett ”konservativt program” och han har uppenbarligen för avsikt att fortsätta denna politik under sin tredje period. Men vad innebär ”konservatism” i det moderna Ryssland?
Konservatismens innersta väsen
Konservatism i sin mest allmänna betydelse innebär en positiv inställning till de historiska traditionerna. Den framhåller ett lands politiska och sociala historia som förebilder och strävar efter att bevara kontinuiteten i folkets nationella och kulturella rötter. Det förgångna ses i positiv dager av samtliga varianter av konservatism. Inte alla företeelser i det förflutna ses som positiva, men en sann konservativ kommer aldrig avsiktligt att fläcka någon period av sitt lands och sitt folks historia.
Vidare är konservatismen baserad på premissen att folket och landet har en särskild historisk uppgift, vilken kan variera från en universalistisk religiös messianism till en ödmjuk medvetenhet om den nationella identitetens betydelse. Samtiden, det förgångna och framtiden knyts enligt det konservativa synsättet ihop till en helhet, ett integralt projekt som strävar mot en tydlig nationell målsättning. När politiska eller ekonomiska beslut ska fattas vänder sig den konservative alltid till det förflutna för att förutspå framtiden. En konservativ tänker i termer av milstolpar och epoker och undviker snabba vinster. Hans tidsmässiga, geografiska och värderelaterade horisont är alltid bred.
En konservativ är en hängiven utövare av den nationella kulturen och försöker foga sig till dess normer. En konservativ går alltid till överdrift: Från obligatoriska böner till kalla duschar på morgonen. En konservativ värderar konsekvent plikt, heder, samhällsnytta, trohet till traditioner och det egna goda anseendet framför bekvämlighet, förmåner, profit och popularitet.
En konservativ är reserverad och föredrar att tala välformulerat och eftertänksamt.
En konservativ är civiliserad och har alltid med sig ett extra par glasögon, även om han skulle ha perfekt syn.
En konservativ stör sig på på den objektiva verkligheten och och väljer läsvärda böcker noggrant.
En konservativ anser sig inte själv vara konservativ.
En konservativ ler brett och uttrycker sig aldrig med nävarna.
Den som inte uppfyller dessa kriterier är inte en riktig konservativ, han är bara…
Autentiskt konservatism
Konservatismen har en underliggande filosofi. Att vara konservativ innebär att säga ”nej” till det vi har nu och att uttrycka opposition till sakernas nuvarande tillstånd.
Det finns en autentisk konservatism, som kallas traditionalism.
Traditionalism är en form av konservatism som i sin helhet förkastar dagens värld, inte bara enskilda aspekter av denna. ”Föreställningen om framsteg, teknisk utveckling, Descartes subjekt-objektdualism, Newtons urmakaranalogi, modern positivistisk vetenskap och de därpå baserade undervisningsmetoderna, pedagogik och vad vi kallar modernism och postmodernism – de är alla förkastliga”.
En traditionalist uppskattar endast det som existerade innan modernismen. Under 1900-talet, när det inte längre verkade finnas någon social plattform för en sådan konservatism, framträdde ur intet en samling filosofer och tänkare som radikalt och konsekvent ville försvara den traditionalistiska positionen: René Guénon, Julius Evola, Titus Burckhardt, Leopold Ziegler och alla andra traditionalister. De lade fram ett program för autentisk konservatism, framhöll det traditionella samhället som ett tidlöst ideal och den moderna världen (modernismen) och dess grundläggande principer som en produkt av förfall, degradering, blandandet av kaster och hierarkiernas sönderfall. Detta kom att symbolisera en förskjutning av fokus från det andliga till det materiella, från himmelen till jorden och från det eviga till det förgängliga.
Autentiskt konservativa finns idag representerade i både den ortodoxa och den katolska kyrkan. De förkastar modernismen fullständigt och anser att religiösa lagar ska tillämpas ordagrant och att den moderna världen och dess värderingar är ett förkroppsligande av Antikrist och att den inte kan erbjuda något gott över huvud taget. Dessa tendenser är vanliga bland Rysslands gammaltroende. Det finns fortfarande ett Parakletkloster i Uralbergen som inte använder elektriskt ljus eftersom det anses vara ”Lucifers ljus”. Istället använder de endast tallflisor och stearinljus; det finns också sekter som strängt förbjuder drickandet av kaffe. När en grupp ungdomar i 1700-talets Ryssland i enlighet med gällande mode började bära rutiga byxor så kallade munkarna samman ett råd, ibland kallat ”byxrådet” där man diskuterade huruvida de som bar rutiga byxor skulle exkommuniceras. En del av rådets medlemmar insisterade på att ungdomarna skulle uteslutas ur gemenskapen medan andra röstade emot detta.
USA har sin egen konservativa tradition som naturligtvis är baserad på de prioriteringar som utgår från Amerikas nationella intressen. Präglad av en framträdande messianism (”den amerikanska civilisationen är den mänskliga historiens höjdpunkt”) respekterar amerikansk konservatism det förgångna och strävar efter att bevara och stärka det stora landets positioner i framtiden. Amerikanska konservativa förklarar sin lojalitet till patriotiska värderingar såväl som religiösa, politiska, sociala och kulturella normer vilka har etablerats som en följd av den historiska utvecklingen. Detta har skett naturligt och som en konsekvens av detta frodas den amerikanska konservatismen: USA har uppnått en oerhörd makt internationellt, vilket gör medborgarna rättmätigt stolta och övertygade om det amerikanska livsstilens rättfärdighet. I Amerika omfamnas den autentiska konservatismen av en betydande andel av den republikanska väljarkåren. TV-program ledda av protestantiska fundamentalister, vilka kritiserar och pulveriserar allt som är modernt och postmodernt, ses av miljontals människor…
Men att försöka tillämpa ”republikansk” amerikansk konservatism i Ryssland skulle ge absurda resultat: Det skulle då visa sig att det som skulle ”bevaras” är värden som inte endast är främmande för Rysslands historia och traditioner, utan som är helt obefintliga i det moderna ryska samhället.
Ryssland är ett uråldrigt landbaserat imperium men en stark kollektivistisk anda, med traditioner av ett strängt byråkratiskt styre och en väldigt speciell messianism. USA är en relativt ny, havsbaserat entitet, avsiktligt utformad som ett laboratorieexperiment för att introducera de ”progressivt” borgerliga demokratiska principer som växt fram bland ultraprotestantiska sekter. Det som värderas högt i den amerikanska civilisationen anses som synd och skam för ryssarna. Vad de respekterar är avskyvärt för oss, och vice versa.
Ryssland expanderade öster ut och USA expanderade väster ut. Ja, de vann och vi förlorade. De visade sig vara starkare. Men enligt vårt synsätt är Gud inte makt, Gud är sanningen. Det är vad en verklig och konsekvent rysk konservatism lär. Den amerikanska konservatismen lär uppenbarligen det motsatta.
Globaliseringen kan både omfamnas och angripas i USA (det är deras projekt för världsherravälde; några amerikaner uppskattar det och några gör det inte). I Ryssland blev vi påtvingade globaliseringen utifrån. Vi kan stå ut med den och acceptera oss besegrade och omfamna den amerikanska värdegrunden. Denna hållning är möjlig, så väl som kollaboration. Men den skulle vara motsatsen till konservatism.
Alla folk har sin egen konservatism för varje nation utvecklar sitt eget värdesystem och detta utgör grunden för dess nationella identitet. Den amerikanska historiens kulturella resultat har inte något gemensamt med den ryska historiens kulturella resultat. En konservativ är alltid lojal med sina traditioner, sitt folk och sina ideal – inte endast under dess glansdagar, utan även när de skändas och föraktas av alla.
Det konservativa vägvalet
Den moderna ryska konservatismen måste samtidigt vara ickekommunistisk (kommunisterna har alltid förnekat att Sovjetregimen var en fortsättning på tsarismen och man är väldigt negativa till de demokratiska reformer som har införts nyligen) ickeliberal (liberalismen är för revolutionär och kräver en radikal brytning med såväl den sovjetiska historien som arvet från tsartiden) och ickemonarkistisk (monarkismen vill exkludera både sovjettiden och den senaste demokratiska perioden från den nationella historieskrivningen).
Det speciella med Rysslands politiska liv under tvåtusentalet är att dess huvudspelare har varit i direkt och begreppsmässig konflikt med varandra och att de har efterträtt varandra inte genom en naturlig kontinuitet utan genom revolutioner och radikala utbrytningar. Detta utgör en verklig utmaning mot den moderna ryska konservatismens grundvalar: Rysslands kontinuitet och identitet. Och det ryska folket har inte gjort sig inte hörda i det offentliga samtalet; för att etablera konsekvent konservativa perspektiv, måste vår insats höja oss till en nivå av historisk, politisk, civilisatorisk och nationell konsolidering. Den moderna ryska konservatismen kan inte tas för given, utan det är en uppgift att ta sig an.
Konsekvent rysk konservatism måste kombinera de historiska och geografiska elementen av vår nationella existens. Jag vill gärna påminna om att eurasianisterna, under de allra första åren av sovjetstyre, hävdade att det fanns en civilisatorisk kontinuitet mellan Sovjetunionen och det ryska imperiet.
Att begrunda den moderna ryska konservatismen är helt enkelt att begrunda eurasianismen, som är en syntes av Rysslands politiska historia som grundar sig på en unik geopolitisk och civilisatorisk metodologi. Om man betraktar Ryssland som Eurasien så åskådliggörs landets innersta väsen och dess historiska identitet – från mosaiken av slaviska, turkiska och ugriska stammar genom Kievrus och Moskvariket till det stora kontinentala imperiet, först ”vitt” och sedan ”rött” till dagens demokratiska Ryssland, som framstår som lite obeslutsamt men som är på väg att ta sig samman inför ett nytt historiskt språng.
Jag är övertygad om att den politiska historien väldigt snart kommer förmå oss att klargöra vår position och putsa upp vår retorik för att göra den mer precis. Vi har inget annat val än konservatism: Vi trycks mot den från utsidan och dras till den från insidan. Men vad ska vi göra av den revolutionära andan, viljan, revoltens brinnande flamma som i hemlighet tynar bort i våra ryska hjärtan och stör vår sömn, bjuder oss att följa med till främmande länder? Jag tycker att vi borde investera vår kontinentala styrka i ett nytt konservativt projekt. Och låt det blir vår revolutions nya ansikte, den konservativa revolutionen, en nationell revolution i syfte att förverkliga en storslagen vision.
Putin och konservatismen
Jag tror att utgångspunkten för Putin och hans närmaste är en universell konservatism, som inkluderar allt från den frihetligt upplysta till den sociala och autentiska formen av konservatism. Alternativen är liberalism och atlanticism, vilka båda haft anhängare bland anställda, experter och rådgivare inom presidentadministrationen. Putin är personligen en förespråkare av tanken på att stärka Rysslands nationella suveränitet genom ekonomisk och social mobilisering.
Detta kan tolkas som ”aktiv konservatism”, ”radikalkonservatism” eller kanske till och med som en uppmaning till konservativ revolution. Putin skulle vilja ge denna konservatism enhetlighet och politisk motståndskraft. Denna vilja är synbart förhindrad av oviljan och de passiva attityden hos statstjänstemän, mittenpartier och kanske även hos folkmassorna; politiken dämpas av de följeslagare som vill avtrubba dess skärpa. Det finns ingen intellektuell inriktning, inga lämpliga institutioner och inga politiska instrument som förmår att företa sig detta projekt. Det är anledningen till att många av Putins tal är passivt konservativa, de ger endast vaga antydningar vad han vill åstadkomma och därmed bevaras status quo. Det är den grundläggande motsägelsen i Putin och hans styre: Personligen inser Putin behovet av aktivt konservativa åtgärder för att dra upp landet ur stagnationen, men han förmår inte att praktiskt verkställa sådana åtgärder. Det förekommer passiva sabotage av Putins initiativ utförda av medlemmar i presidentens närmaste krets.
Den andra källan till motstånd är oligarkerna. De ser inte nödvändigheten av att stärka den nationella administrationen och de är rätt nöjda med status quo. De är endast intresserade av att antingen avtrubba konservatismen, rensa den från ideologi och dekonstruera den (Pyotr Aven och Alfa-Bank) eller att den gradvis ska skifta över i liberalism.
Den tredje källan är de förhärdade liberalerna. De är få till antalet och deras paladin är Anatoly Chubais, vars främsta intressen ligger i ekonomin och administrationen snarare än ideologin. Med det sagt motsätter sig Chubais faktiskt inte den officiella linjen; han ignorerar den endast på ett vänskapligt sätt, men fortsätter att vara lojal mot ledningen.
Men man kan inte utesluta att det kommer ske en ny våg av privatiseringar av allmänna tillgångar, likt de som genomfördes under 1990-talet. Detta fenomen av återprivatisering förekommer i många kapitalistiska länder, där statens och de administrativa institutionerna har en viktig roll vid förvärv av tillgångar. Personalomsättningen i byråkratin får till följd att nya giriga tjänstemän dyker upp, vilka en gång har korrumperats och som nu vill ha om påökning, medan ägarna anser att de redan har betalat fullpris. Förutsättningarna blir allt mer gynnsamma för en återprivatisering i Ryssland. Juridiskt kan en sådan komma till stånd på det sätt man finner lämpligast och det kan göras politiskt möjligt som ett mellanliggande steg till ett återförstatligande eller maskeras som patriotism.
Återigen: Vem är du herr Putin?
Denna fråga, som ställdes i början av Putins karriär, formulerades under omvandlingen av det moderna Rysslands politiska språk från modernism till postmodernism. Upplysningens klassiska modernism ser Putin mer som en mänsklig varelse, en personlighet med särskilda egenskaper och mindre som en politiker. Enligt postmodernismen är personligheten ett tomt utrymme – fragment av en diskurs i en lingvistisk kontext. Denna bild av Vladimir Putins grundar sig inte på kunskap om honom som har förvärvats genom en analys av hans handlingar, utan på en lek med ord.
När människor som känner vår president hör vad som sägs om Putin i Väst, tror de inte sina öron. Det beror på att den Putin som Väst har föreställt sig inte existerar i verkligheten. Det finns rapporter och ordlekar om Putin skapade både i Ryssland och i Europa och den osmickrande bild som Väst har gett honom har inget att göra med vår verklige president. Västerlänningar ser Putin som en ”politisk dvärg” utan ideologi, en protegé för de mest reaktionära kretsarna och de mest fruktansvärda säkerhetstjänsterna; en person utan vare sig politisk framtid eller respekt för demokratin. Vi å andra sidan har att göra med en annan Putin. Han är en produkt av vår ceremoniella och tjänstvilliga kultur.
Putin existerar inte endast som en person. […] Byggandet av det Eurasiatiska imperiet [kommer att ske] med Putin som verktyg för dess skapande. Huruvida Putin i hemlighet utvaldes i den ryska säkerhetstjänstens korridorer för att realisera byggandet av detta imperium kommer att förbli en gåta. Detta kan varken förnekas eller bekräftas. ”Vladimir Putin och det Eurasiatiska imperiet”-projektet är inte endast det förflutna, det nuvarande och framtiden. Det är ett visionärt skeende där det förgångna och framtiden samexisterar.
Vad Putin och hans närmaste anser om denna förvånande men tilltalande bild av honom som historisk person är av mindre betydelse än sättet som vi förstår det imperiska projektets väsen och den kontext inom vilken en förändring är möjlig. Som den tyske romantikern Novalis en gång sade, vi lär oss mer om forna tiders anda genom barnsagor än genom detaljerade historieskildringar. Endast totalt odugliga och mentalt otillräckliga människor, som den tidige Ludwig Wittgenstein eller positivisterna, skulle hävda att en forskare behöver atomiska fakta. Det finns inga sådana fakta: de har efterforskats av mer dedikerade personer än dessa moderna ryska brackor, av banbrytande och skarpa sinnen. Putin existerar helt enkelt inte som en faktisk person och den bild som har målats upp av Jean Parvulesco förtjänar en allvarlig eftertanke för intellektuellt, stilistiskt och visuellt kretsar den kring vårt väldiga territorium och vårt storartade folk.
Det är därför ”Putin som byggaren av det stora Eurasiatiska imperiet” är den mest korrekta och realistiska förståelsen av hans mission, medan allt förtal som piskas upp både mot honom och mot hans anhängare snart kommer att ruttna bort. Bilden av Putin som imperiebyggaren kommer att överleva, även om han själv avsäger sig denna titel. Han kommer ändå att förkroppsliga vår epok, inte bara Putin själv utan hela Ryssland. Det Eurasiatiska imperiet kommer ofrånkomligen att skapas genom sakernas skeenden. Detta förstås av Robert Gates and Geoffrey Hosking, såväl som av resten av den västerländska elit som styr den moderna världen. Det Eurasiatiska imperiet har varit, är och kommer alltid att finnas och Putin är uppenbarligen förbunden med dess existens.
Om skribenten: Gästskribent
