I den offentliga monologen talas det sällan om eliter, vilket innebär att man varken kan analysera om de är bra eller dåliga eller utkräva ansvar. Under tidigt 1900-tal var detta dock en viktig fråga. Robert Michels studerade exempelvis ”oligarkins järnlag”, hur små minoriteter tar över partier och organisationer. En annan viktig sociolog och ekonom var Vilfredo Pareto (1848-1923), som lade grunden till studierna av eliter. Pareto har kallats ”fascismens Karl Marx”, och inspirerade bland annat Mussolini. Jämförelsen med Marx är inte gripen ur luften, det finns betydande likheter med den marxska beskrivningen av klasser i uppåtstigande och nedåtgående. Pareto utgår också från något som för tankarna till Marx ”falska medvetande”, de skäl människor anför som motiv för sitt handlande och de verkliga motiven är inte nödvändigtvis identiska. Människor tror att de är altruister men i själva verket vill de signalera status, för att bara ta ett samtida exempel. Men hos Pareto saknas marxska inslag som utopismen, han menar också att det är eliter som växlar snarare än de klasser som de påstår sig representera.

…låt oss notera att merparten av mänskligt handlande har sitt ursprung inte i logiskt tänkande utan i känsla.
– Pareto

Hos Pareto finner vi en spännande teori om hur eliter kan jämföras med lejon respektive rävar, och hur de kraftfulla och konservativa lejonen och de listiga men kortsiktiga rävarna cykliskt ersätter varandra. Dagens Sverige är ett uppenbart exempel på vådan av en alltför stark övervikt av rävar bland makthavarna, kanske även av en övervikt av lejon i oppositionen. Men vi kommer återkomma till denna teori framöver.

Eliters uppgång och fall

Med undantag för korta tidsintervaller styrs folken alltid av en elit… emellertid blir, på grund av en viktig fysiologisk lag inte eliter bestående.
– Pareto

Pareto menar att samhällen styrs av eliter, och att eliter historiskt byts ut. I denna process kan man identifiera tre faktorer. För det första en växande intensitet i de religiösa känslorna (inklusive pseudo-religioner som socialism, nykterism och nationalism, gissningsvis även politisk korrekthet). För det andra den gamla elitens nedgång, och för det tredje en ny elits uppgång.

Den gamla elitens nedgång präglas av att den blir ”mjukare, mildare, humanare och mindre benägen att försvara sin makt”. Den förlorar förmågan att med kraft försvara sig mot den nya eliten, och anammar ofta delar av den nya elitens ideologi. Detta gällde aristokratin inför 1789, det gällde också borgerskapet under Paretos egen tid. Men den gamla eliten blir inte bara vek och förlorar sin nyktra realism, den blir även än mer rovlysten än den varit tidigare. Denna kombination av ökad girighet och minskad styrka tar så småningom en ände i förskräckelse, Pareto skriver: ”dominans utan styrka kan inte bestå”.

Samtidigt kan den gamla eliten inte upprätthålla lagarna och ordningen, man påminns om den närmast löjeväckande oförmågan att exempelvis utvisa grova brottslingar när Pareto skriver:

Denna klass känslighet har blivit nästan sjuklig och hotar att ta ifrån strafflagarna all dess effektivitet.

Pareto vänder sig med förakt mot borgerskapets tillgjorda humanism, och noterar bland annat i förbigående att ”det är ömkligt att se hur alla partier smickrar och kryper för folket”, liksom att ”de svaga är vanligtvis också skamliga”.

Samtidigt identifierar han den nya elit som under tidigt 1900-tal började ta form, arbetarklassens elit. Han menar inte att denna elit nödvändigtvis omfattade hela arbetarklassen, ”det är en illusion att tro att det är folket som står i spetsen för den dominerande klassen idag”. Tvärtom skiljer sig arbetarklassens elit från det Pareto kallar ”det nya proletariatet”, de skikt som saknar den disciplin som exempelvis krävs för att betala medlemsavgiften i en fackförening. I jämförelse med den gamla elitens falska humanism och kortsiktiga egenintressen beskriver Pareto den nya eliten som djärv och modig, dess företrädare som ädla och hederliga. Betraktat i efterhand var det i hög grad denna elit som byggde upp folkhemmet.

Pareto beskriver hur den gamla eliten omedvetet bidrar till sin egen undergång, ”om dessa borgare vore fullt medvetna om hur deras ansträngningar nödvändigtvis måste sluta, skulle de vara hjältar och martyrer, men eftersom de eftersträvar sitt eget fördärv omedvetet är de endast idioter”. Något liknande kan sägas om det svenska etnos som omedvetet eftersträvar sitt eget utbyte.

Sammantaget är Paretos analys givande, det svenska etablissemanget är en elit på nedgång. Den genomsyras av svagsinta och verklighetsfrämmande idéer, samtidigt som den inte blivit mindre girig. Det är dominans utan styrka i sådan grad att det för den normale måste verka direkt provocerande. En svårare uppgift är att identifiera en potentiell ny elit. Vi kan mycket väl befinna oss i den historiska situation där en gammal elit degenererar moraliskt och politiskt utan att någon ny elit växer fram. Om så är fallet är en del av vår uppgift skapandet och formandet av det Steuckers beskrivit som ”a new team”. Ett sådant ”nytt lag” måste bland annat bekanta sig med Paretos nyktra perspektiv.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.