Religion, politik och ekonomi påverkar på ett avgörande sätt hur våra samhällen ser ut. Dessa tre fundamentala faktorer samspelar och är med och skapar vår världsåskådning. Detta är också tydligt när man betraktar Donald Trump. Trump är stolt över sitt skotska arv, och en del av detta arv är presbyterianismen. Den fransk-schweiziske reformatorn Jean Calvin har utövat ett stort inflytande på skottarna, på samma sätt som Martin Luther har påverkat oss svenskar. Den skotska reformationen 1560 hade sin teologiska grund i Calvins predestinationslära. Enligt denna dogm är vissa människor förutbestämda att komma till himmelriket efter döden, och att lyckas i sitt arbete är ett tecken på att man är utvald av Gud. Det har därför varit en stark drivkraft för kalvinister att sträva efter ekonomisk framgång. Den reformerta teologin passade de skotska köpmän som ville behålla sin förmögenhet utan att stöta på problem hos Sankte Per, och enligt Max Weber kom kalvinismen också att bli den religiösa överbyggnaden för den affärsidkande borgarklassen och för kapitalismen som sådan. Under sin valkampanj återkommer Donald trump ständigt till sina framgångar i näringslivet och det ligger nära till hands att tro att han som presbyterian ser sina lyckade affärer som ett tecken på att Gud har ett gott öga till honom.
I det amerikanska precidentracet satsar finanskapitalet stora pengar på de olika politiska tävlingshästarna. Trots att Donald Trump idag kandiderar som republikan har han själv tidigare sponsrat Hillary Clinton. Hans dotter Ivanka som konverterade till judendomen 2009 är sedan dess en av Chelsea Clintons närmaste väninnor. Nu har dock Trump gjort till sitt politiska huvudnummer att han har tagit steget ner från den finanskapitalistiska sponsorbalkongen för att själv delta i tävlingen och det på helt egen bekostnad. Trump kan därför mycket riktigt hävda att han är den enda kandidaten, bland såväl republikaner som demokrater (möjligen Bernie Sanders undantagen), som inte är bunden vid händer och fötter som en av Wall Streets marionettdockor. Trump sponsrar sin kampanj helt och hållet ur egen ficka, något som är otänkbart för övriga kandidater. Därmed står Trump fri att formulera sin egen politik utan att behöva ta hänsyn till några bankirer. Det betyder dock inte att hans politik kommer att missgynna Wall Street.
När man besöker Donald Trumps hemsida så upptäcker man snart att keps-shoppen är mer omfattande än hans politiska program. Trumps utspel har hittills begränsat sig till slagordet ”Make America great again!” och populära förslag om en mur mot Mexiko och att ”Mota Muhammed i grind” (inreseförbud för muslimer till USA), och hans program bör nog ses som ett ”work in progress”. Under valkampanjen har han tagit för vana att förolämpa sina republikanska medtävlare. Han har hånat Jeb Bush för dennes svaga utstrålning (”low energy”) samtidigt som han uttalat sig i positiva ordalag om Vladimir Putins handlingskraft. I båda fallen är det personlighet och karaktär som han kritiserat eller berömt, inte politiken. För Trump verkar personen viktigare än just politiken och Corneliu Codreanus ord om att ”Landet är döende i avsaknad av män, inte i avsaknad av program” ligger nog nära Donald Trumps inställning till politiken.
Man ska inte underskatta personkemin i internationell politik. Trump har som sagt uttryckt sig gillande om Putin, och det i sig tyder på att dagens rysk-amerikanska låsningar kan bli lättare att hantera med Trump som president. Den tyske tidigare förbundskanslern Gerhard Schröders vänskap med Putin underlättade till exempel det geopolitiska projektet Nordstream. Även Italiens Silvio Berlusconi kom bra överens med Putin, men Berlusconi kunde också få till stånd viktiga bilaterala migrationsavtal med Libyens dåvarande ledare Muammar Gaddafi. Efter att Gadaffi likviderades 2011 med NATO:s goda minne har Libyen förvandlats till ett samhälle i kaos och Libyens dörrarna till Europa har sedan dess stått vidöppna för afrikanska migranter.
Liksom den norditalienske affärsmannen kan Trumps styrka vara att han inte drivs av någon ideologisk övertygelse. Erfarenhet av tuffa förhandlingar i näringslivet kombinerat med en pragmatisk inställning kan vara en fruktsam kombination när en amerikansk president ska skapa, om inte vänskapliga så åtminstone goda relationer till ryska och kinesiska ledare som inte bryr sig nämnvärt mycket om nya västerländska idéer som feministisk utrikespolitik och HBTQ-certifierade handelsavtal. Till skillnad från den allt igenom politiskt korrekta Hillary Clinton har Trump inga ”värdegrundsmässiga” låsningar.
Trots att vi egentligen inte vet så mycket om Trumps politiska tankegångar så kan han i bästa fall bli en president som undviker att kasta in sitt land i nya militära äventyr. Trumps argument för en icke-interventionistisk utrikespolitik kommer i sådana fall troligen att vara ekonomiska och inte moraliska. Han är ju trots allt affärsman framförallt, och krig är ofta ”a waste of money” och ingen verksamhet som Förenta staternas offentliga medel ska förslösas på. Men om Trump misslyckas med att bli president, vart tar han vägen då? Förmodligen gör han som den svenske affärsmannen Bert Karlsson, han går tillbaka till näringslivet. Den före detta nydemokraten har på senare tid tjänat stora pengar på svenskt flyktingmottagande, och republikanen Trump kan fortsätta att utnyttja billig mexikansk arbetskraft som städpersonal på sina hotell. Alain de Benoists ord är inte bara riktade till vänstern, utan även till Bert Karlsson, Silvio Berlusconi och Donald Trump:
”One who criticises capitalism while approving of immigration, of which the working class is its first victim, would do better to remain silent. One who criticises immigration while remaining silent regarding capitalism should do the same.”
Om skribenten: Patrik Ehn
