De senaste åren har ungdomsfestivalen We are Sthlm präglats av storskaliga övergrepp på unga kvinnor. Detta har uppenbarligen varit känt både bland politiker, poliser och journalister, men eftersom förövarna ofta varit grupper av såkallade ensamkommande har allmänheten inte informerats om det. Om detta pågår just nu något som åtminstone påminner om en debatt i både etablerad och alternativ offentlighet. Historiskt och metapolitiskt sett är det hela en ”game-changer”, men det torde vara uppenbart.
Intressant är hur feministiska kretsar hanterar situationen. Det finns värdefull feministisk forskning som kan bidra till vår förståelse av övergreppen. Samtidigt finns det en vulgariserad etablerad feminism som har andra intressen än att förstå, förklara och förebygga. Vi kommer ta en titt på båda dessa.
Valerie Hudson och mansöverskottet
What has been missing in this debate is that a normal balanced sex ratio is a very precious thing. It is a public good. And the state government has an absolute obligation to its citizens to attempt to preserve that normal balanced sex ratio.
– Valeri Hudson
En givande analys, besläktad med den demografiska vi känner igen bland annat från Gunnar Heinsohns analys av kopplingen mellan ”ungdomspucklar” och konflikter, erbjuder professorn och feministen Valerie Hudson. Hudson har forskat om samhällen med ett överskott av män, och de negativa effekter det får. Hudson och Andrea den Boer visar i Bare Branches att sådana samhällen blir instabila, både internt och vad gäller utrikespolitiken. Unga män utan stabila sociala band tenderar bland annat att begå många brott. I länder som Kina och Indien ökar gruppen unga män med låg status, män som sannolikt aldrig kommer kunna bilda familj (såkallade ”bare branches”).
I en intervju med Russia Today förklarar professor Hudson att en liknande situation uppstått i många europeiska länder, eftersom de såkallade ensamkommande i mycket hög utsträckning är just män. Detta innebär att kvinnors trygghet på offentliga platser kommer försämras. Hudson utgår dels från den kultur de ensamkommande vuxit upp i, dels från mansöverskottet i sig.
Det är som synes ett värdefullt perspektiv, vi läser intervjun här:
‘Male-dominant migrant wave threatens Europe’s gender equality’
Jack rolling
Within the subculture of gangs, rape provides a rationale for solidarity and an interaction based on male bonding and masculine validation. Since a subculture of violence encourages violence and views it as socially acceptable, and because the members of the subculture regard their violence as socially useful, it is those individuals who do not engage in violence who are seen as morally questionable.
– Vogelman och Lewis
De senaste veckorna har Europa stiftat bekantskap med den aggressiva sexlek som i bland annat Nordafrika går under namnet taharush. Det finns dock samhällen med än värre varianter, bland annat det sydafrikanska fenomenet jack rolling. Det är offentliga och kollektiva våldtäkter, där grupper av kriminella män spärrar av en gata och våldtar de kvinnor som finns där. Inslagen av synlighet och offentlighet bidrar till gärningens status.
I en läsvärd artikel resonerar Lloyd Vogelman och Sharon Lewis kring fenomenet, den sydafrikanska ”våldskulturen”, och den sociala konstruktionen av manlighet i delar av Sydafrika. Man kan notera att Vogelman och Lewis uttryckligen använder termen kultur för att beskriva denna konstruktion, men att det annars är en ganska typisk feministisk studie.
Vi läser deras studie här:
Gang Rape and the Culture of Violence in South Africa
Svenska feminister som apologeter
Hudson, Vogelman och Lewis illustrerar att ett feministiskt perspektiv egentligen inte är oanvändbart för att förstå händelserna i Köln, Kalmar, Stockholm et cetera. Det handlar både om mansöverskottet i sig, om låg social status, och om de kulturer dessa män fostrats i. Med dessa insikter som utgångspunkt kan man dels inse att fortsatt massinvandring har kostnader, kanske i synnerhet för kvinnor, dels hitta strategier för att hantera det problem som redan finns.
Följer man offentliga svenska feministers reaktioner på händelserna märker man snart att deras agenda är en annan. Det handlar om skademinimering, och bakom detta om en vedertagen fiendebild och ett problemformuleringsprivilegium man inte vill riskera.
När man läser Hanna Fahls kommentar, där hon utgår från att kön och inte etnicitet är den gemensamma nämnaren, noterar man dels att hon inte har fel i sak och dels att hon missar något väsentligt. Mycket riktigt finns det svenska män som beter sig illa. Men skillnaden mellan dessa mäns kultur och de kulturer som ger upphov till taharush och jack rolling är tydlig för de flesta, förmodligen kan även Fahl skilja mellan en avvikare och en upprätthållare av en norm (ett tips är annars att avvikaren sällan begår sina gärningar offentligt). Ändå skriver hon att det handlar om ”exakt samma mönster”. Detta är så uppseendeväckande att det inte kan förklaras med bristande kognitiv förmåga, snarast bör det handla om en agenda och en tendens.
På liknande vis skriver Gudrun Schyman och Linnéa Bruno om det inträffade, eller snarare reaktionerna på det, i en artikel i Metro. Även här framstår målet som relativisering, man hänvisar till en studie i EU-länder där Sverige hamnar högt vad gäller upplevda sexuella trakasserier. Vad den mindre uppmärksamme läsaren missar är att merparten av de män som betedde sig illa på We are Sthlm inte är från något EU-land men påverkar den svenska statistiken ändå. Inte heller Schyman och Bruno framstår som kognitivt avvikande, varför skiljer sig då deras analys så markant från en Hudson eller en Lewis?
Hanna Fahl: Den gemensamma nämnaren vid övergreppen är kön, inte etnicitet
Schyman och Bruno – Stängda gränser är inte rätt svar på sexuella trakasserier
För att förstå detta måste vi återknyta till den etablerade feminismens historia och sociala funktion. Trots att det talas om ”patriarkat” är fienden den europeiska mannen (det generella begreppet patriarkat syftar mer till att kunna koppla dessa män till patriarkala extremer funna i utomeuropeiska länder, en form av ”guilt by association”). Den etablerade feminismen är ett medelklassfenomen, vilket innebär att den konkurrent om både materiella och symboliska resurser som måste trängas tillbaka är den europeiska mannen.
Av detta följer att ”könssamarbete” för dessa feminister är lika önskvärt som ”klassamarbete” för en leninist. Tolkas händelserna i Köln et cetera på fel sätt kommer många svenska kvinnor att uppleva att samarbete med, och beskydd av, svenska män är att föredra framför mer separatistisk kvinnokamp och konflikt mellan könen. Det är därför viktigt både att relativisera och generalisera.
Till detta kommer sannolikt en psykologisk aspekt, många framträdande feminister hyser agg mot svenska män och vill inte låta dem gå vinnande ur en jämförelse med någon annan grupp överhuvudtaget (Nietzsches berömda ressentiment). Detta är också knutet till den etablerade feminismens intressen, dess legitimitet vilar i hög grad på en accepterad upplevelse av mäns kollektiva skuld. Ressentimentet genomsyrar idag kulturen.
Den etablerade feminismen ingår också i en ”regnbågskoalition” med andra grupper, som sexuella och etniska minoriteter. Solidariteten i denna grupp bygger i hög grad på en gemensam fiende, och hotas av alltför djuplodande intresse för Köln.
Feminismens moment 22
Fahls och Schymans artiklar belyser samtidigt den etablerade feminismens moment 22. Den har en subaltern, underordnad, roll i den ovan nämnda koalitionen. Artiklarna kommer inte att upplevas relevanta av särskilt många kvinnor, diskrepansen mellan verklighet och ideologi är här för stor, detsamma gäller bristen på konkreta förslag på lösningar som antyder ett ointresse. Det blir då tydligt att den etablissemangsfeminism Schyman med flera representerar inte erbjuder lösningar på reella problem (”det privata är politiskt”, som sagt). Fiendebilden är föråldrad, och har sannolikt varit det hela tiden.
Samtidigt är Schyman med flera en subaltern part i en regnbågskoalition som av rent demografiska skäl nu inte längre är historiskt hållbar. Många kvinnor har större problem i vardagen än ”kränkta vita män”, det samhälle som börjar växa fram är hotfullt samtidigt som det inte kan kritiseras utan att man bryter med vissa förgivettaganden i den etablerade feminismen. Det kommer bli intressant att följa hur enskilda feminister hanterar denna situation. En del, som Joakim Lamotte, har tydligt brutit med reglerna för vad som får sägas och vilka områden man överhuvudtaget får tala om. Antalet torde växa framöver, och även inkludera en hel del kvinnliga feminister. Man kan misstänka att en kritisk massa kommer uppnås, och därefter en ketchupeffekt.
Vidare läsning
NY Times – On Perilous Migrant Trail, Women Often Become Prey to Sexual Abuse
Helene Bergman: Jag tänker inte stillatigande se på
Om skribenten: Joakim Andersen
