Blir människorna i vår omgivning gradvis dummare och dummare? Reduceras både kulturen och den politiska offentligheten till den lägsta gemensamma nämnaren? Försvinner det större och mer långsiktiga tidsperspektivet alltmer från debatten? Om svaret på dessa frågor är ja, kan det vara av värde att fråga sig varför så är fallet. En del av svaret ger Bernard Stiegler i sin bok Taking Care of Youth and the Generations. Hans perspektiv förenar här inslag från antiken, Kant och Heidegger med en kritisk läsning av Foucault och Agamben. Det är en intressant kombination av konservativa perspektiv på samhället och banden mellan generationer med det emancipatoriska och kritiska människoideal som förknippas med Upplysningen.

Myndig och omyndig

Sapere aude! Ha modet att använda ditt eget förstånd. Det är upplysningens motto.
– Kant

Stiegler utgår från att gränsen mellan barn och vuxna idag bryter samman. Historiskt har barnet blivit en del av de vuxnas gemenskap genom att äldre generationer delar med sig av sina myter, sina ideal och sin vardag. Att leka med barnet är att ta ansvar för det, menar Stiegler. Detta utmanas idag av konsumtionssamhället, som gärna framställer de äldre som ”tråkiga”. Samtidigt anammar många vuxna ideal och konsumtion som egentligen riktas till barn och ungdomar. Den långa kopplingen mellan generationerna, inte sällan hundratals generationer, utsätts för ett historiskt brott.

Men det finns en distinktion mellan att vara barn och att vara vuxen i egentlig mening. Stiegler betraktar Upplysningen, förknippad med Kant och Fredrik den Store, som ett projekt avsett att göra så många som möjligt så vuxna som möjligt. Detta bygger på den psykoteknik som är läsningen. Människor lär sig den disciplinerade uppmärksamhet som är läsningen och skrivandet, bildar en offentlighet (först genom en, redan från början pan-europeisk, République des Lettres), och möjliggör demokratin. Kant beskriver detta som en utmaning, vår strävan att bli myndiga vuxna hotas ständigt av ”lättja och feghet”. Det tar tid och är bitvis jobbigt att bli vuxen, kärnan i att vara vuxen är för Stiegler att ta ansvar. Utan sådana vuxna blir demokratin en tom form, vi ser reträtten till ”lättja och feghet” bland annat i en svensk offentlig debatt som ofta tycks föras av minderåriga. Någon République des Lettres är den inte.

Detta betyder att intelligensen är på samma gång psykisk och social. I vår tid hotas den emellertid av konsumtionssamhällets försök att nå de allra yngsta innan deras hjärnor och medvetanden tagit form. Stiegler talar om en ”kamp för intelligensen”. Han refererar till forskning som visar dels att diagnoser kopplade till koncentrationsförmågan (ADHD med flera) spridits som en löpeld i Europa och USA, dels att för tidig kontakt med TV och reklam skadar barns hjärnor. Förmågan till det som kallas deep attention minskar, vi får det som kallas hyperattention istället. Stiegler hänvisar också till studier som visar att den uppväxande generationen spenderar en stor del av dygnet framför skärmar av olika slag. Förmågan till uppmärksamhet och ansvar är inget vi föds med, det kräver en ansträngning. Konsumtionssamhället framställer konsekvent denna ansträngning som onödig och tråkig. Resultatet är en offentlighet som hela tiden reagerar på de stimuli den matas med, snarare än en offentlig debatt.

Det ytliga samhället

We suggested just now that the quality of her men must be the determining factor in Europe’s superiority… from a summary examination I would say that a driving thirst, an ardent and disinterested curiosity, a happy mixture of imagination and rigorous logic, a certain unpessimistic skepticism, an unresigned mysticism… are the most specifically active characteristics of the European psyche.
– Paul Valery

Stiegler utgår från Freuds tankar om hur förmågan till djupare tänkande och upplevelser, inom konst, romantik, myter med mera, byggs upp genom samvaron med äldre generationer (både faktiskt och symboliskt, genom böcker och myter kan vi umgås med de sedan länge döda och skapa Stieglers ”långa kopplingar”). Konsumtionssamhället kortsluter denna komplexa process, under den period då barnets medvetande formas. Effekten är det Marcuse beskrev som avsublimering, en oförmåga att uppleva djupare aspekter och högkultur. Eros reduceras till sex. Demokratin förvandlas till det Stiegler kallar en telekrati. Information, i mängder, ersätter kunskap. Komplext begär reduceras till drives, drifter. Politisk korrekthet möjliggörs av denna degeneration, men problemet är egentligen betydligt mer omfattande och djupgående.

Stiegler kritiserar Foucault för att ha fokuserat på biopolitik när vår tid domineras av psykopolitik. Foucault kunde heller inte skilja på statens och skolans dubbla funktioner, inte identifiera deras karaktär av pharmaka. Det inslag Foucault fokuserade på var skolan som disciplin, men Stiegler pekar på dess förmåga att fostra tänkande, myndiga människor, kritiska, ansvarstagande och uppmärksamma. En viss disciplin är då nödvändig.

Här finns ytterligare en konservativ aspekt i Stieglers tänkande. Han beskriver storkapitalets centrala roll i konsumtionssamhället och globaliseringen, hur några multinationella företag de facto är ”världens dolda kulturdepartement”, och hur nationalstaten trängts tillbaka. Likheterna med diverse nationalistiska försök till försvar av nationalstaten är uppenbara, även om Stiegler vänder sig mot den nationella gemenskapen som identitet. Men statens potentiella roll som läkare i en patologisk epok erkänner han.

Sammantaget är det en värdefull analys av den antropologiska kris vi upplever. Stiegler har inte många förslag till lösningar, men han utesluter inte att lagstiftning kan användas för att skydda barn och samhälle mot konsumtionsindustrins skadliga effekter på uppmärksamheten och det intergenerationella. Stiegler ger också en inspirerande bild av skolans genuina roll, och konflikten mellan skola och underhållningsindustri. Om han skrivit mer lättillgängligt hade han varit en given rekommendation för bland annat pedagoger.