Den historiska vänstern var en klasskampsvänster, som vann mycket av sitt folkliga stöd genom kraven på en ökad social trygghet. Dess världsbild kan i efterhand betraktas som tämligen förenklad och endimensionell, särskilt på grund av betoningen av det ekonomiska och klass, och det missförstånd avseende sådant som andlighet och andra gemenskaper som följde på detta. Två grundläggande insikter har dock fortfarande värde. För det första insikten att alla historiska samhällen sedan stenåldern varit klassamhällen, med en eller flera härskande klasser som använt ideologier och religioner för att behärska folket. För det andra insikten att allt är i ständig förändring, och att begrepp och analyser som var användbara på 1800-talet inte nödvändigtvis är det 2010.

Man kan använda dessa båda insikter för att analysera vilka ideologier som överheterna använder sig av idag, hur dessa överheter är sammansatta, och vilka mer konkreta former kampen mellan olika grupper idag tar sig. Man bör då samtidigt frångå den extrema reduktionism som kännetecknar den rena klassanalysen, och i likhet med en Panunzio, en Schmitt eller en Gumplovicz utgå från en mer komplex världsbild där klasser bara är en av de aktörer som interagerar och konkurrerar. Andra viktiga aktörer är bland annat etniska grupper, och vilka grupper som dominerar varierar historiskt. I ett etniskt mycket homogent samhälle kommer exempelvis klass att spela en viktig politisk roll, även om konflikterna i sådana samhällen sällan blir lika brutala, och det kan då vara försvarbart att som Marx abstrahera bort den etniska frågan i sina analyser. Detta har också den moderna vänstern insett, och man har försökt komplettera klassanalysen med ras, kön och sexuell läggning, exempelvis i modeller som ”triple oppression”. Dessa har dock inte kunnat avlägsna sig från det känslomässiga moraliserande och dualistiska tänkande som kännetecknar den moderna vänstern. Intressanta analyser görs därför idag snarare av en paleolibertarian som Paul Edward Gottfried än av den såkallade vänstern.

Politisk korrekthet och symbolisk klasskamp

Om man gör en klassanalys av det svenska samhället anno 2010 finner man att den ekonomiska överklassen samexisterar med det som Gottfried kallar den nya klassen. Den nya klassen är knuten till den terapeutiska stat som idag administrerar en mycket stor del av produktionsresultatet jämfört med vad fallet var på Marx tid (något som insågs redan på 1960-talet, jämför exempelvis Ian Goughs Välfärdsstatens politiska ekonomi). Beroende på hur man definierar den har den också genom sina positioner kontroll över media, den akademiska världen, reklambyråer, och liknande.

Den nya klassen är en överklass. När man insett detta blir den naturliga följdfrågan vilka ideologier den använder för att dominera övriga grupper. Man finner då att den politiska korrektheten är en av dessa ideologier (andra viktiga inslag är tillväxtmyten, professionerna, och, historiskt, tron på den effektiva byråkratin). Den politiska korrektheten är en form av symbolisk klasskamp, eftersom den förnekar existensen av vissa grupper. När man som politiskt korrekt hävdar att ”det finns inga svenskar” sker detta mot bakgrund av en situation där de folkliga klasserna faktiskt lyckats bli identiska med nationen (”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”, som Per Albin Hansson uttryckte detta projekt). Här finns alltså implicit en tydlig klassdimension i förnekandet av det svenska, särskilt om vi inser att det är genom medlemskap i olika grupper människor kan göra anspråk på olika rättigheter. Det likhetstecken mellan folk och nation som fanns i den svenska diskursen var alltså ett framsteg för folket och för deras möjligheter att kräva social rättvisa. Att upplösa deras existens som kollektiv är då, ur ett klassperspektiv, en ren krigsförklaring. Problemet är att det gjorts av individer och grupper som betraktas som deras egna företrädare, varför krigsförklaringen kan passera obemärkt. De klassiska arbetarpartiernas ledning domineras idag av den nya klassen, något som deras sympatisörer inser först gradvis.

I svenskarnas ställe återstår en massa av individer. Samtidigt skapar den nya överklassen, från positioner i media och akademi, nya grupper. Dessa baseras på sexuell läggning, kön, och invandrarskap/etnicitet. Gemensamt för dem är att de själva sällan är förmögna, eller tillåtna, att uttrycka sina intressen, och att dessa intressen därför måste uttryckas via ombud, medieras. Dessa ombud för olika ”svaga grupper” är medlemmarna av den nya klassen. Vi får därför en situation där dessa grupper står i en särskild relation till den nya klassen, som dessutom kan ge dem resurser och privilegier. De som betalar dessa lojalitetsskapande gåvor är dock de individer som tillhör det upplösta kollektivet av svenskar. Samtidigt skapar den nya klassen med symboliska och juridiska medel en situation där den är dessa nya gruppers försvarare mot hot, en relation som uttrycks genom ideologier som den ”anti-rasistiska” och med den besläktade.

Vi ser här hur förnekandet av svenskarnas existens i en svensk kontext är ett inslag i en postmodern klasskamp, som trots att den till stor del sker med symboliska medel har tydliga reella effekter. Följder är exempelvis nedmonteringen av sjukförsäkringen, som på grund av arbetskravet främst omfattat svenskar. Man kan här också nämna sänkningen av pensionerna. Den nya klassen är inte intresserad av kollektiv som svenskar, arbetare eller pensionärer, vilket innebär att de utgör en massa av individer. Och individer kan inte, till skillnad från kollektiv, ha det som i marxismen kallas en historisk-moralisk inkomstnivå (en inkomstnivå det ses som omoraliskt att sänka). Viktigt att notera här är även att i likhet med många överklasser föredrar den nya klassen att utgå från behov snarare än rättigheter, alltså ett tänkande baserat på allmosor snarare än socialförsäkringar, och när det gäller behovens nivå kan den infödde svensken sällan tävla med invandraren.

På ett visst stadium på sin historiska väg bryter sociala grupper med sina traditionella partier. Det betyder en brytning både med de traditionella partierna och med deras särskilda organisationsformer. Människorna som utgör och representerar dessa partier och leder dem ses inte längre som verkliga talesmän för klassen eller klassegmentet.
– Antonio Gramsci

Samtidigt ser vi hur medlemmar av den nya klassen anstränger sig för att symboliskt tillfredsställa de nya grupperna, samtidigt som man mer eller mindre tydligt nedvärderar de upplösta kollektivens medlemmar för deras bristande arbetsmoral, tråkighet, eller vad det vara månde. Ibland slår det slint, som för moderaten Edvard Unsgaard, men tendensen är tydlig även annars. Särskilt kommer detta hånfulla klassförakt till uttryck i debatter, när den nya klassens medlemmar blir känslomässigt engagerade. Den nya klassen tycks förövrigt, i likhet med många historiska sekter, vilja skapa ett ”år noll”. Historiska rättigheter, som att landet tillhör ättlingarna till de människor som alltid levt och verkat här, blir obegripliga för den som är bärare av ett sådant synsätt. Man kan exempelvis inte ta tanken att en sjukskriven svensk skulle ha rätt till en grundläggande ekonomisk trygghet eftersom hans eller hennes förfäder i många led varit delaktiga med att skapa dagens välstånd på allvar. Istället ska var och en bedömas som individ här och nu, och enstaka framgångsrika invandrare ska lyftas fram som överlägsna exempel (detta sägs sällan rent ut, men det är heller inte nödvändigt).

Av detta kan vi dra slutsatsen att Sverige 2010 är ett annat samhälle än det var 1910, och att konflikter och ideologier också ser annorlunda ut. Vi kan också i någon mån identifiera hur den politiska korrektheten är oförenlig med den svenska arbetarens eller pensionärens intressen. Samtidigt bör vi vara medvetna om att ideologier sällan är helt rationella, och den politiska korrektheten har förvandlats till ett fängelse också för den nya klassens medlemmar. Massinvandringen har exempelvis blivit skadlig för länge sedan. Det är därför bara en tidsfråga innan den nya klassens mer avancerade medlemmar söker sig till andra ideologier, bland dem även subversiva sådana. Vi kommer då också att få se hur andra historiska ideal finner nya former i en ny situation, i detta fall folkgemenskapen och det organiska samhället.

Relaterat

Lästips: Arena – helt utan rörelse

Kort om sjukförsäkringen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.