En konflikt i Mellanöstern har för stor relevans för vad som brukar kallas Riksdagens enda oppositionsparti.
Det har blåst upp till internetstorm runt Sverigedemokratisk Ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand och en kupp som förmodas planeras av segment inom moderpartiet. Uppgifterna, som ursprungligen framkom på Flashback, menar att Sverigedemokraterna planerat att avsätta sin kompetente ungdomsledare, och ersätta honom med någon som heter Paula Bieler (Ad Acta har sammanfattat historien här). Skvallerbloggen Nyheter24 har hakat på även de, och Paula Bieler förefaller åtminstone delvis bekräfta ryktena genom att hux flux tillkännage sin kandidatur. Har man någon gång haft insyn i en sådan här affär, och därmed möjlighet att jämföra internetspekulationer med sakförhållanden, vet man att det oftast inte är så enkelt som en del vill göra gällande. Dessutom är det självklart att den här typen av pajaskonster för öppen ridå utnyttjas, och delvis skapas, av folk som vill skada partiet. Ändå måste man ta sig en funderare på vad vad det är som händer.
Bieler och Ekeroth
Bieler motiverar sitt ställningstagande med att hon tycker att ungdomsförbundet ägnat sig för mycket åt ”bombastiska utspel”, vilket efter exempelvis valfilmen och kvinnoförbundets senaste påhitt känns lindrigt sagt taget ut ur luften. SDU ter sig dessutom inte alls så tramsiga om man jämför med de flesta andra ungdomsförbund (jfr. till exempel MUF:s sanslösa utspel om ”gamla överklassgubbar”). Vidare påstår hon att ungdomsförbundet ”ser som sin främsta uppgift att agera opposition till moderpartiet”. Det enda exemplet på detta, som synts utåt i alla fall, har varit Kasselstrands artikel om Israel-Palestina-konflikten, där man dels krävde att SD skulle verka för ett erkännande av Palestina (vilket var onödigt), och dels krävde att klickar inom partiet skulle sluta driva en fanatisk pro-israelisk linje (vilket var riktigt, för att inte säga nödvändigt). Att ha en avvikande uppfattning i frågan om vem som beter sig minst vidrigt i den eviga dödsdokusåpan Jude Möter Arab är inte att ”se det som sin främsta uppgift att agera opposition”. Påpekandet att det är en sjuk sak att driva som central politisk fråga för ett parti som påstår sig värna om Sverige är dessutom en nödvändig reality check.
Hetsandet mot Ekerothbröderna tar sig möjligen konstiga proportioner i många sammanhang. Kent Ekeroth är en av de som mest systematiskt nöter statistik i riksdagsdebatter, och kan inte gärna sägas ha övergivit Sverige för Golanhöjdernas bosättningar helt och hållet. Ändå utgör de ståndpunkter som han, hans bror och vissa andra personer inom SD intar i vissa frågor kärnan i två problematiska områden i SD:s framtoning och politik.
Absurd profilering
Ett sådant område är det som nämns ovan. Att Ekeroth tycker att israeler inte ska få bomber i huvudet, och därför också tycker att deras stat bör få härja på bäst den vill för att förhindra detta, är inte i sig så otroligt problematiskt. Det är onyanserat, men å andra sidan är det inte värre hyckleri än tokvänsterns reservationslösa stöd till palestinsk motståndskamp heller. Möjligen borde han stoppa in någon brasklapp där han ”tar avstånd” från de värsta excesserna, ungefär som Mattias Gardell mumlar något om att det förstås är farligt med islamistisk extremism och sedan lägger till ett ”men”. Så brukar onyanserade tokfransar göra i Sverige när de ska komma undan.
Däremot är det totalt absurt att profilera Sverigedemokraterna som ett ”Israelvänligt parti”. Inte för att arga högerextremister därför anklagar dem för judekorruption, utan för att det helt enkelt ger ett bisarrt intryck på normala människor. Svenskar har normalt sett en av tre åsikter om Israel: det är ett otrevligt rasistland, det är en ointressant sak på nyheterna eller ”det är en svår fråga med många sidor”. Det finns inget opinionsutrymme för verklighetsfrämmande tjat om att araberna när som helst kan döda alla Israels judar på grund av svenska Palestinasympatier och förtäckt, hemlig antisemitism inom den svenska vänstern. Den typen av snack funkar bara i USA, där kristna för det första läser Gamla Testamentet som att det är väl så viktigt som det nya, och där media för det andra som helhet (till skillnad från i Sverige) är pro-israelisk. Där kan man dessutom till viss del förstå Israellobbyns hysteri i frågan – det är inte helt osannolikt att ett tillbakadragande av amerikanskt stöd skulle leda till statens undergång. Sveriges åsikter och agerande är däremot totalt oväsentliga för Israels fortsatta framfart – sist vi försökte oss på att hjälpa till på allvar sköt de ihjäl mannen vi skickade och gjorde småningom den ytterst ansvarige för mordet till premiärminister.
Meningslös strategi
Och det för oss till det andra området. Sverigedemokraternas tanke att undvika rasistanklagelser genom att enbart nöta på om Islam har misslyckats, vilket vem som helst kunde förstått. Det man inte riktigt tycks begripa är att själva poängen med den organiserade antirasismen är att driva på invandringen, till varje pris och under alla omständigheter, och det är fullständigt irrelevant vilka invändningar någon kan tänkas ha. Om det skulle visa sig att hälften av alla invandrare fattade eld när de passerade svenska gränsen, och därmed orsakade omfattande bränder, skulle den som påpekade detta faktum omedelbart ligga till grund för en ny Exporapport. I den skulle stå att högerextremismen övergett både det biologiska rasbegreppet och det kulturella dito, för att nu slutligen omfatta ett brandsäkerhetsorienterat rasbegrepp – ”men budskapet och hatet är detsamma.” Antirasisterna skiter i allt väsentligt i om det finns hedersmord bland invandrare, precis som de skiter i Elin Krantz och de svenskar som drabbas av invandringen. Det är en abstrakt, ideologisk icke-kärlek till förhållanden som inte finns. Det är ingen idé att försöka kringgå med smarta finter – i synnerhet inte eftersom de reella, närliggande argumenten mot rådande politik är så mycket starkare än någon ”rädsla för den Andre”.
I och med att ”counterjihad”-snacket inte ens är politiskt opportunt (och definitivt inte blidkar galningarna som hatar SD hur som helst), bör man också tona ner det. Den nykonservativa politiska inriktning som omfattas av element inom SD och hyllar eller försvarar anfallskrig mot muslimska stater medan de tjatar om att muslimer inte är nog liberala är en ideologisk och moralisk återvändsgränd. Den har begränsat politiskt värde, och är dessutom etiskt sett ganska rutten. Det är svårt att motivera varför inte muslimer ska leva rövare i Sverige, när man samtidigt tycker att vi ska åka runt med bombplan och ”sprida demokrati” i skallen på deras kusiner. Och oavsett hur man ser på Islam som fara för Europa är det helt klart att de muslimska staterna inte utgör något som helst hot – militärt, kulturellt eller ekonomiskt (Saudi-Arabien möjligen undantaget, men de springer som bekant snällt i pappas ledband). När det gäller terroristbekämpning är det enklast och rimligast att dels stoppa den muslimska invandringen, dels sluta mörda muslimerna på hemmaplan. Svårare behöver det inte vara.
Alltså
Sverigedemokraterna ska givetvis inte plocka bort Kasselstrand. Det beror inte främst på hans åsikter i Israel-Palestinafrågan (även om det är självklart att den typen av fråga är precis en sådan ett partis företrädare helt oproblematiskt kan ha skilda åsikter om, eftersom att den inte spelar någon roll). Det beror på att han är duktig.
Ska de plocka bort något är det för det första den konstiga anti-islamhets som inte stannar vid Europas gränser utan tycks mena att de senaste decenniernas bekrigande av muslimska länder på något sätt är rimligt eller till och med önskvärt. Dels det klimat som – i alla fall sett utifrån – tycks innebära att ett i praktiken helt ovidkommande stöd till Israel ska vara en förutsättning för att få engagera sig i ett parti menat att förbättra Sverige.
Om skribenten: Solguru
