I samband med den pågående migrationskrisen har vänsterpartiet beskyllt övriga partier för att ha ”gått åt höger”. Detta när de försiktigt försökt återta kontrollen över landets gränser. Det kan vara av värde att något studera relationen mellan å ena sidan begreppen ”höger” och ”vänster”, å andra sidan migrationspolitiken. Är gränskontroll ”höger” och öppna gränser ”vänster”? Måste man som vänster stödja det senare?

Vi förknippar idag ofta vänstern med krav på öppna gränser, och en så omfattande invandring som möjligt. Men detta är en historiskt ganska ny situation. De historiska marxisterna såg inte invandring som ett ständigt självändamål, tvärtom varnade Engels för att en mångetnisk arbetarklass har svårare att organisera sig, och Trotskij varnade av geopolitiska skäl för japansk invandring då han menade att dessa japanska immigranter skulle bilda en förtrupp för den japanska koloniala expansionen (jämför den moderna islamiseringsdiskursens resonemang). Marx själv föraktade arbetare som genom migration omintetgjorde arbetarklassens landvinningar i andra länder, och skulle förmodligen ha haft en del mindre positivt att säga om dagens ”papperslösa”. Vi har skrivit om klassisk marxism och migration tidigare här: Lästips: Klassisk marxism och migration

Det ovan sagda gäller dessutom specifikt marxismen, vilken i förbigående sagt inte är den enda vänstertraditionen. Tvärtom kan vi identifiera något som kan kallas en ”sann vänster” med ursprung i franska revolutionen, med på samma gång patriotiska och socialistiska förtecken. Vi finner där bland annat, i varierande grad, Marat, Babeuf, Proudhon, Blanqui, Lasalle, Strindberg, Thiriart, Bouchet och Soral. Även här är det svårt att hitta exempel på försvar av massinvandring, tvärtom slog den sanna vänsterns patriotism ofta över i fientlighet mot etniska minoriteter och nykomlingar.

Dagens situation är alltså ny, ett exempel på det Gottfried beskrivit som ”the strange death of marxism”. ”Vänstern” genomsyras av nya sensibiliteter, blir nyttiga idioter åt storkapital och globalister som vill slå sönder Europas nationer. Känslor och slagord ersätter analys och politik. Men situationen är samtidigt så extrem att reaktioner blir oundvikliga. För vänsterläsaren som söker argument och inspiration hittar vi ett par intressanta exempel i Tyskland.

Östtysk invandringspolitik

I massinvandringens kölvatten kunde ”många asociala och kriminellt lagda utlänningar” genom inresa hota ”arbetar- och bondestatens” säkerhet, varnade Stasi-chefen Erich Mielke i början av 1970-talet.
– den östtyska reaktionen på massinvandringen till Västberlin

Jürgen Elsässer är en intressant tysk vänsterman, som gärna samarbetar med grupper som inte är klassisk vänster. I en artikel på Elsässers blogg beskrivs den östtyska invandringspolitiken, vilken han beskriver som överlägsen det förenade Tysklands. Elsässer skriver följande, tämligen träffande just vad gäller dagens vänsterparti:

När vänsterns helidioter påstår att en restriktiv invandringspolitik är ”höger”, vet de uppenbarligen ingenting om Östtysklands utlänningspolitik.

Östtyskland tog främst emot arbetskraftsinvandring, och målet var att de skulle vara gäster snarare än bosättare. Istället för ”Multi-Kulti-Romantik” präglades politiken av ömsesidig nytta. Kontakter med östtyskar uppmuntrades inte, i synnerhet inte förhållanden, men gästerna fick en god yrkesutbildning och skulle lära sig tyska språket, tysk kultur och tyska värden för att bättre fungera i DDR. Yrkesutbildningen var det sedan tänkt att deras hemländer skulle ha användning av när de återvände hem. Sannolikt spelade ”volymerna” här en avgörande roll, gästernas antal var under kontroll och man kunde därför ge var och en en nyttig introduktion och utbildning. Därefter fanns det också ett konkret arbete, istället för arbetslöshet.

I artikeln tas också upp de flyktingar Östtyskland tog emot, även här var tanken att de flesta skulle återvända på sikt. Därför ansträngde man sig att inte fjärma dem från hemländernas språk och kultur. Den östtyska utlänningspolitiken framstår kort och gott som realistisk och väl förenlig med en anti-imperialistisk och internationalistisk världsbild.

Vi hittar artikeln här: Modell DDR: Honeckers Ausländerpolitik war viel besser als die der BRD!

No Border, No Nation – imperialismens realitet som nytt vänsterideal

I Europa betyder denna politiska Überfremdung den grundläggande förstörelsen av folk och kultur, i synnerhet när den nationella identitetens upplösning redan fortskridit så långt genom kapitalismens omvärdering av alla värden.
– Bernd Rabehl (med Überfremdung avses här i praktiken massinvandring och lokalt folkutbyte)

Om Honecker illustrerar realsocialismens migrationspolitik, kan det också vara intressant med en mer samtida marxistisk analys av den pågående folkvandringen till Europa. Vi finner en sådan analys i Die Rote Fahne. Stephan Steins kopplar där slagordet ”no border, no nation” till imperialismen, det är just vad som skett i Libyen, Syrien, Irak, Somalia. Imperialistiska krafter har krossat dessa nationer, och deras gränser. Slagordet lämnar efter sig en milt sagt besk eftersmak.

Steins menar också att folkvandringen till Europa fyller flera funktioner för imperialister och storkapital. Den tyska sociala modellen undermineras, billig arbetskraft importeras. Viktigare är dock det faktum att nationalstaten destabiliseras, både kulturellt, socialt och politiskt. Även detta ligger i de transnationella krafternas intresse.

Mot detta ställer Steins den klassiska vänsterhållningen, i synnerhet respekten för nationernas självbestämmande. I en situation där de infödda i exempelvis Rotterdam idag är i minoritet kan detta självbestämmande inte sägas ha respekterats. Steins uttrycker också sitt förakt för sådana nyttiga idioter som nu kräver fri invandring, men inte sagt ett ord när människors hemländer slagits sönder av imperialismen, som är beroende av etablissemangsmedia och facebook för att veta vad de ska tycka. Han skriver:

Men var finns dessa såkallade antirasister när det gäller att stå upp för den internationella folkrätten och mot det imperialistiska kriget?

Sammantaget visar Steins, Rabehl och Elsässer att vänstern inte behöver anamma den världsbild som överheten sprider genom media, inte som Steins skriver bli ”emotionellt konditionerad att delta i den egna etnociden”. Tvärtom bör man sträva efter att förstå den större helheten, det finns heller ingen anledning att överge klassiska ideal som nationernas självbestämmande och folkens fredliga samarbete. Internationalism snarare än selektiv antinationalism.

Vi hittar Steins artikel och Rabehls klassiska Nationalrevolutionäres Denken im antiautoritären Lager der Radikalopposition zwischen 1961/1980 här:

No Border, No Nation – Das Neue Marketing des Imperialismus
Bernd Rabehl – Nationalrevolutionäres Denken im antiautoritären Lager der Radikalopposition zwischen 1961/1980
Födorov – USA Wollen Nationale Identitäten durch Masseneinwanderung Vernichten

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.