I runda slängar var fjärde svensk sympatiserar med sverigedemokraterna, men detta märker man inte mycket av i kulturproduktionen. Detta kan dels förklaras med att människor som känner sig trängda och hotade sällan är särskilt kreativa, dels med att sverigedemokraternas nyfunna ”socialkonservatism” är en tom och blek abstraktion och deras ”nolltolerans” en mer avskräckande gummiparagraf än lagen om hets mot folkgrupp. Detta sammantaget inspirerar knappast till skapande verksamhet. Men för att tidsandan ska kunna vändas behövs konst och kultur som engagerar och ger ett positivt alternativ, som fyller det svenska med innehåll snarare än enbart en negativ identitet (”att vara svensk är att inte vara rom eller muslim”). Överdriven politisering kan straffa sig på sikt.
En del positivt händer emellertid. Lennart Svenssons, Marcus Anderssons och Mohamed Omars projekt är exempelvis alltid värda att följa, de är bra uttryck för det som efterfrågas ovan. En av Dispatch Internationals i mina ögon bästa skribenter, pseudonymen Arvid Klegg, gav nyligen också ut en liten satirroman vid namn Candida Olsson.
Candida Olsson
…nu randas det nya tider. Härliga tider. Strålande tider. Innan du min käre medborgare vet ordet av är det en dag en kittlande realitet att alla passagerarna på din pendelbuss är mörkhyade och tittar misstänksamt på dig. Nu har du försakat allt och Godheten stiger i dig som saven i björken om våren.
– Klegg
Inför franska revolutionen producerades det hyllmeter med propaganda och satir, ofta av pornografisk natur, där hov, kyrka och adel förhånades. de Sade är den kanske mest kända i sammanhanget, men han var inte ensam och lade ihop med andra grunden till en tradition som fortlevt in i våra dagar. Ett mindre anstötligt verk i sammanhanget var Voltaires Candide, där han lät en naiv huvudperson instrueras av sin lärare, den optimistiske professor Pangloss, att han levde i ”den bästa av världar”.
I Kleggs lilla roman är huvudpersonen istället en svenska vid namn Candida Olsson, men även hennes lärare, fil mag Bengt Pangloss, lär henne att hon lever i ”den bästa av världar” (han passar också på att lära känna på henne på ett mer handgripligt sätt än vad vi är vana vid från Voltaires historia). Candida växer upp i det politiskt korrekta samhälle även vi lärt känna, och gör dess världsbild till sin. Samhället förändras ständigt, men hon anpassar sig lika ständigt till maktens nya budskap.
”Uppmuntrad av mediernas eviga budskap vit flicka-mörk pojke” testar hon de flesta etniska grupper som partners, hon läser på Södertörn, provar på alla bokstäverna i HBTq, innan hon fastnar för en ung man vid namn Gunde, ”en socialdemokratisk aktivist som stred för ett mångkulturellt
Sverige och som rättmätigt skämdes som en hund över sitt svenska ursprung”. Därefter följer vi hur samhället runt dem steg för steg förändras, tills det blivit Kalifatet Norden. Vid det laget har icke-sunnitiska invandrare skickats hem, feminister, rasister och homosexuella slagits ihjäl, etniska svenskar fått överge både sina hem och sina stugor, med mera. Klegg speedar alltså upp en inte alldeles osannolik utveckling som i sinnevärlden torde ta ett par hundra år, så att den ska kunna sammanfalla med Candidas och Gundes liv.
Skälet till detta är pedagogiskt. Romanen är först och främst en skildring av en sensibilitet, något pre-rationellt. Det finns inslag av etniska stereotyper och karikatyrer, men i centrum står den sensibilitet som ett flertal medlemmar av i synnerhet medelklassen gjort till sin. Denna sensibilitet har Klegg uppenbart roligt åt, vad som än händer lyckas Candida alltid, i på samma gång typiskt medelklassvenska och typiskt politiskt korrekta ordalag, legitimera det. De små stycken där Candida skäller ut Gunde, sätter honom på plats och tvingar in honom i ledet är ofta riktigt underhållande. Så reagerar hon när han börjar gnälla i samband med att de tvingas överge sin lägenhet:
Nej, nu är du riktigt dum, Gunde. Nu blir jag faktiskt arg. Skäms på dig! Skäms! Varför skulle vi ha större rättigheter än någon annan? Det är ju tvärtom. De utsatta människorna ska ha större rättigheter än vi. De är människor i nöd. Det går väl ingen nöd på dig med din tjocka feta svenska ölmage. Och det ska komma från en gammal socialdemokrat.
Klegg visar tydligt att Candidas, och hennes mer eller mindre extrema likars, sensibilitet inte är rationell. Logiken anpassas alltid för att nå samma mål, ”svenskar dåliga, invandrare bra”. Ibland är svensken ”tråkig”, ibland ”rasistisk”, ibland ”hatisk”, ibland ”mesig”. En svensk som förövare är exempelvis hatisk, en svensk som inte lyckas försvara sig är mesig. En svensk som kritiserar homosexualitet är hatisk, en svensk som försvarar det är något senare i Candidas ögon istället pervers. Et cetera. Som Klegg visar är det hela inte en fråga om rationalitet, utan sensibilisering, i vissa fall har vi att göra med ”true believers”, alltså människor som med religiös nit vänder sig mot det egna. Men det är främst i satirens form deras patologi och patetik blir verkligt tydlig.
Panglossianismen har de flesta av oss också stött på i sinnevärlden, det är den djupa, ofta inte ens medvetna, tron på att allt alltid löser sig som gör att människor tittar på oss som fågelholkar och på sin höjd svarar ”men så kommer det ju inte att gå” när vi nämner att de etniska svenskarna kommer att bli i minoritet om inget händer, och att etniska konflikter inte är alldeles ovanliga i mångetniska samhällen.
Det är ganska mycket sex i Kleggs roman, men detta följer logiskt av intresset för de pre-rationella grunderna till människors åsikter. På samma sätt spelar TV och media en central roll, Candida och hennes likar bygger sin världsbild på det makten säger till dem genom medier av olika slag. En intressant fråga romanen väcker är Kleggs relation till upplysningsprojektet, ett projekt både världens ”candidor” och många invandringskritiker har ett kluvet förhållande till. Är Klegg en upplysningsman som vänder sig mot urartade former av upplysningsprojektet, eller är han genom sin medvetenhet om det pre-rationellas och den etniska ”basens” betydelse skeptisk till projektet i sig? Leder Upplysningen logiskt till att den nödvändiga ”basen” i form av auktoriteter, traditioner, specifika befolkningar med lika specifika historier och karaktäristika, avvecklas? På detta ges vi inget svar, men det kan vara en intressant fråga att ställa sig för varje invandrings- och, i synnerhet, islamkritiker.
Det är i varje fall en tämligen underhållande roman. Kleggs språk är ofta träffsäkert, och han har en god känsla för den medelklass Candida och Gunde tillhör, deras sätt både att leva och att tala. Den känslige läsaren kan säkert hänga upp sig på den respektlösa skildringen av en del invandrare, men i centrum står som sagt dissekeringen av en specifik, föraktansvärd och fördummande, sensibilitet. Och denna dissekering genomför Klegg skickligt.
Den hugade införskaffar Kleggs bok här:
Dispatch
Om skribenten: Joakim Andersen
