Vilhelm Ekelund (1880-1949) är en av Sveriges stora poeter och författare, och en av Sveriges genuina européer. Så rör han sig vant i en värld där vi känner igen namn, ofta konservativa och aristokratiska, som von Hoffmansthal, Hölderlin, George, Verlaine, Carlyle, Dostojevskij och Nietzsche, men också inhemska mystiker som Hermelin och Swedenborg. Ekelund är en gudabenådad skildrare av naturen, där han bland annat knyter skånska naturmiljöer till grekisk mytologi. Han fångar också som få andra samspelet mellan naturen och olika själstillstånd, hos honom framstår naturen ofta som besjälad. En kärras ljud kan beskrivas som ”ondsint”, en fura kan drömma om sin forna kraft på hällen. Här anar vi en naturmystik som förenar Ekelund med Martinson (förövrigt medlem i Vilhelm Ekelundsamfundet). Ett fängslande exempel finner vi i Ur vandringsboken:
Här är sägnens förtrollade land. Här sover jättestugorna inne i storskogsfriden, här tassar grävlingen bland bråten och rös, och flädermöss och ugglor ha bo i storfolkets övergivna hallar. Här håller ”Skogsnuan” till, och mången har sett hennes gröna livstycke över den blåa kjolen dyka upp ur hagarna. Här går i kärr och skvalpande mossar den vita Bäckhästen, den farliga Bäckhästen, om vars onda konster de gamle hade mycket att förtälja.
Poeten återupptar här dialogen med allt det som inte är det mänskliga samhället, ett samtal svensk kultur under 1900-talet gjort mycket för att avbryta och kväva. Ekelund för vidare många värdefulla trådar, både poesi, mystik och känsla för det icke-mänskliga levande. På så vis hjälper han oss också att förstå vad som gått fel i den svenska kulturen under det senaste seklet, och var vi kan återfinna källorna.
Veri Similia
Tillvarons fulhet kan icke en gång för alla besegras. Ju längre ditt väsen har krafter att svinga sig mot ljuset, det sköna, desto svartare och vidrigare mörker väntar dig på andra sidan, där du får kämpa för att icke förneka din själ och din herre.
– Ekelund
Ekelund rör sig i en europeisk idévärld, där motsättningar mellan hårt och vekt, ljus och mörker, manligt och kvinnligt, kristet och hedniskt, klassiskt och germanskt, ofta spelar en central roll. Han skrev inte bara poesi, utan också givande aforismer och essäer. Ett spännande exempel på detta är Veri Similia från 1915 och 1916. Vi möter där en aristokratisk livssyn och tankar kring både livet och konsten som fortfarande kan vara givande.
Ekelund var kanske inte som Hermelin en ”var-ulf”, men hade med den svenske sufin det gemensamt att hans själ var häftig och orolig, utsatt för stormande rörelser mellan det höga och det låga. Så förorsakades exempelvis hans landsflykt till Berlin av att han råkat i slagsmål med en länsman. Denna häftighet kom han, till skillnad från exempelvis en Günther, att förknippa med det nordiska mer generellt (”Wodan id est furor”). Så identifierar han en särskild eld i det nordiska geniet:
Där är kanske i nordiskt geni en eldighet av ett särskilt slag, och man kunde betrakta de Carlylska osmakligheterna, hans dåliga ton som avigsidan därav.
Även Strindberg framstår som ett sådant häftigt, nordiskt geni. Detta kan hänga samman med klimatet. Ekelund skriver:
Köld kräver häftighet, hetta behärskning. På nordisk Geist verkar milt klimat förslappande; vi fatta ej den aisance, den energiska jämvikt vartill sydeuropeisk, klassisk Medelhavskultur syftar.
Detta låter oss också ana lösningen på motsättningen mellan germanskt och klassiskt ideal, Ekelund talar väl här egentligen främst om sig själv:
De som älskat djupt den latinska bildningen äro karaktärer som äro värda att betrakta! Män med häftiga sinnen, men med djupa behov av behärskad värdig melankolisk fred; de ha känt det romerskas anda som ett välgörande tvång. Ingen annan kultur passar som den för passionerad natur, djup manlig sorg.
Ekelund själv behövde det klassiska idealet för att finna balans och må väl, men hans själ hade också nytta av Hermelins sufier och Swedenborg.
Det goda livet
Vad är klassicitet? Det naturliga uttrycket för sinnesjämvikt och bildning.
– Ekelund
I likhet med Hermelin brottas Ekelund med frågan om hur man lever ett gott liv, i likhet med stoikerna finner han att det i mycket handlar om förnöjsamhet och balans. I följande korta aforism är släktskapet med Hermelin tydligt:
Hopp och fruktan voro de bägge vampyrerna som sögo blodet ur dig.
Inflytandet från Nietzsche anas i varningarna för ressentiment:
Att förbittras är att avstå från sina bästa vapen. Där är nederlaget givet.
– Ekelund
Men Ekelund brottas hela tiden med frågorna, finner att det för honom exempelvis inte faller sig naturligt att förlåta, trots att det enligt Sterne är ett tecken på en tapper och ädel karaktär. Detta brottande gör honom naturligtvis inte mindre intressant att läsa. På samma sätt pendlar han mellan en misantropisk och en mer generös syn på Sartres helvete: andra människor. Ibland betonas deras dumhet, ibland uppmanas läsaren att aristokratiskt sätta sig över den. Även här för han ibland tankarna till Hermelin:
Det rätta sättet att se på människorna är att betrakta dem som barn. Vill man vårda sin inre styrka, skall man anse sig icke kunna tillfogas någon orätt av dem. Deras svaghet är ju iögonenfallande.
Ekelund brottas med frågan om de starka drifterna kontra disciplinen, skriver bland annat:
…man har disciplin av starkhet, och man har disciplin av brist på starkhet, av brist på stolthet, av sinnets armod och trånghet. Det finns ordning och ordningskärlek som härflyta ur pöbel- och slavsinne. Och det finns oordning av generositet.
Han strävar mot det ljusa och ädla, men hans oroliga natur gör honom också känslig för det fula och det låga. Man mer än anar också en skeptisk inställning till kvinnan, hos Ekelund kopplad till den moderna världen. Så skriver han:
Kvinnan har prydnadssinne, mannen skönhetssinne. Prydnad: det skönas dödsfiende. De moderna artisterna och diktarna ha ett ”starkt” utvecklat prydnadssinne; de skulle svälta ihjäl annars.
Hans korta aforismer är ofta givande, några av de mer talande följer här:
Allt skönt vill säga dig något. Allt skönt vill bli tanke.
Då man är van att gå vid havet och i skogen – du gode gud, vad dessa människor förekomma en ynkliga, som skubba omkring i gatorna, med sitt falska lortiga humana smil och alla sina pjattiga hänsynsfullheter…
Att njutning är raka motsatsen till glädje tycks vara kärnan i all äkta filosofisk och konstnärlig upplevelse.
En ärlig människa borde anse det oanständigt att ta ordet ärlighet i sin mun.
Det fattiga språket
Man är stundom frestad antaga att läskunnigheten på de sista hundra åren snarare av- än tilltagit.
– Ekelund
Något som slår en när man läser Ekelund är hur fattigt, otillräckligt, det moderna språket blivit. Vi saknar begrepp för viktiga fenomen, centrala distinktioner. Så skiljer Ekelund mellan matutina och vespertina karaktärer, morgon- respektive kvällsmänniskor. Det kanske mer är intressant kuriosa, men det finns också mer avgörande distinktioner som kan vara av värde. Han skiljer exempelvis mellan intelligenta och vulpina människor:
I vår tid har man nästan förlorat sinne för skillnaden mellan intelligens och vulpinism. Man har en knoddig, journalistisk, strebermässig uppfattning av intelligens. Man känner på sig i hemlighet att den intelligente måste huvudsakligen vara slug, ondhjärtad, försåtlig, lömsk, rävaktig (vulpin)…. förr i världen gick käringar på landet och hade sitt levebröd på att föra sladder från hus till hus. De äro för länge sedan utträngda av – författarna.
Ekelund har också poetens blick, ovanlig i en allt ytligare era. Så kan han jämföra människor med träd:
Ja, träd äro stundom personligheter. I Wien står en platan som liknar Sophokles… jag såg en gång ett sådant träd som alldeles tydligt, och på ett genomoärligt, lömskt sätt, bar glasögon. Det var det sorgligaste träd jag någonsin sett.
Denna förmåga att se för oss naturligt vidare till Ekelund och nationalkaraktärerna, och kopplingen mellan fysionomi och karaktär. Även här tycks förmågan att se ha atrofierat sedan Ekelunds dagar.
Om nationalkaraktärerna
Ja, ”nutidens kommunikationer” ha fört människorna nära varandra, så nära att de ordentligt lärt känna varandra, så nära som flinta och stål kunna lära känna varandra innan där går eld i dem.
– Ekelund
Ekelund tar bland annat upp nationalkaraktärer, och använder då de egna, poetiska, ögonen. Han tar även med de synliga skillnaderna, fysionomi, ansikten, blickar. Så skriver han om skillnaden mellan tyskar och ryssar:
Jämför man ryska ansikten med tyska, kommer man snart till den reflexionen att de förra förråda i allmänhet på ett tydligt sätt känsloinnehåll, medan de senare mestadels ge intryck av ett fattigt, förkrympt, opoetiskt, eller bättre sagt omusikaliskt känsloliv; de förra ha ett dunkelt, melankoliskt-produktivt uttryck, de senare ett klart men sterilt.
Ekelund är överlag tämligen skeptisk till tyskar, ”en enda sump av fulhetsorgie”, och då inte minst deras yttre. De flesta tyskar är i Ekelunds ögon ”raslösa”. Ryssar är han mer positiv till, bland annat tar han upp den ryska bonden och den ryska kristendomen, Dostojevskij och den ryska synen på landets roll och relation till övriga Europa. Det är spännande läsning, mer givande än gnatandet om de fula tyskarna, och väcker tankar om det ryska folkets goda sidor och möjliga framtida uppgift. Ekelund vänder också de gängse föreställningarna kring fysionomin på huvudet, och skriver om dem han kallar ”rasevangelisterna”:
De stora rasevangelisterna skriva berg av böcker om vad tyskt och germanskt är. Ser man dem i synen, finner man att de se ut som mongoler själva. De riktiga rasmänniskorna äro inte på långt när så sluga. De ge oss den levande saken själv i blomman av sin renmänskliga personlighet och poesi. Av den sorten är Arndt…
Så finner vi att Ekelund har mer gemensamt med den äldre europeiska, aristokratiska, världsbilden än med det sena 1900-talets mer kollektivistiska rasbiologismer. Han påminner alltså mer om Evolas, Ludovicis och Tigerstedts tankar om ”människor av ras”, samtidigt som Ekelunds poetiska blick påminner mycket om Clauss fenomenologiska och det i hans intresse för den nordiska människan finns ett släktskap med Günther.
Ekelund och det svenska
I den nordiska poesien dominerar sommarn, helt naturligt. Vinterns kraftiga skönheter har man sällan rätt haft öga för. Egendomligt förefaller det att diktningen sålunda aldrig riktigt uppmärksammat den underliga tiden kring vintersolståndet, de s.k. halcyonides: dessa mörkgyllne mäktiga dagar, då horisonten växer, havet krusar sig som om sommaren, det sakta vågsuset har en sommarlig ton och öar plötsligt bli synliga, som varit dolda under synranden sedan de första höstfrostdagarna. Mitt på dagen råder ett milt varmt dunkel likt skymningen av en högsommarkväll. Hur stor är ej symbolen i den gamla dikten, sorgens segersymbol. På det nakna havet lägger den underliga fågeln, Halkyone, sitt bo i dessa korta fridsdagar. De stora andarna äro dessa halkyoner i mänsklighetens liv. För andens seger lägger sig tillvarons vinterstorm. De skapa och föda i några korta dagar, medan mörker och ljus kämpa. Havet lyder, och den sällsynta artens bestånd är säkrat.
– Ekelund
Malaparte beskrev det svenska som equine, hästlikt, det finns en hästlik kvalitet i den svenska skogen. Hur ser då Ekelund på sina hemtrakter? Vi beskrev tidigare det nordiska geniet, kopplingen mellan köld och häftighet. Men detta är inte det hela. Ekelund skriver också om ”aprilljus och flygande skyar”, han skriver att ”där är en ljus väg i det svenska”. Han skriver att ”sidendagarna”, inte ”blaggarnsdagarna” är det svenskas verkliga natur. I det svenska finns något ljust och lätt, och det är poetens uppgift att upptäcka det. Ekelund skriver:
…den eteriska delen av vår natur. Därur en nordisk hellenism, allt det som aldrig existerat i Norden annat än som doft och aning hos några få. Det Thorild-Almquistska förenat med det Tegnérska. Att klassiskt befruktar nordiskt är ett; ett annat vore att nordiskt gav teint åt klassiskt.
I Veri Similia går Ekelund inte på djupet vad gäller det nordiska och svenska, det gör han däremot i Nordiskt och klassiskt. Den finns dessutom tillgänglig, vid sidan av hans samlade dikter, på Litteraturbanken (länk nedan). Så skriver han där om det nordiska:
Ehrensvärd har ej sett, icke velat se, att det hos de största nordiska finnes ett mer än hos antiken, något som är på väg, söker. »Antiken har haft smak och vi ha sökt smak.» Men det hör väl också till det starka, löftesrika i nordisk ande: det förtvifladt sökande. Kalla det gärna barbarism eller hvad som helst till skillnad från antiken. Det är nobel barbarism.
Bitvis blir Ekelund närmast nordicist:
Nordisk figur, nordisk hufvudform, hår- och ansiktsfärg äro kanske skönare än de italienska.
Även i sin skepsis till tyskarna låter Ekelund ana en nordicistisk ådra:
Den lätta elastiska nordiska rasfiguren finnes i Nordtyskland representerad af sällsynta exemplar, stundom i en utomordentlig renhet. Denna typ, sedd vid sidan af ett kompani soldater – man finner den nästan uteslutande bland officerarna – ger en lysande effekt! En tysk german! Så har man då verkligen
sett en hvit korp.
Den svenska naturen, både havet och vintern, är icke att förakta som inspirationskällor. Sverige ligger, vad gäller smaken, ”söder om Tyskland”, och påminner genom sitt läge om Grekland. Ekelund skriver:
En kall, klar stormande höstkväll vid ett nordiskt haf – full af sprakande svart och guld –: tror man måhända att sådana färger, och skönare gifvas ej, icke kunna skrifvas? De gå att skrifva – på svenska.
Den nordiska hafskvällen i storm: kanske den ädlaste symbol jorden bjuder på upphöjd lefnadsstämning.
Den nordiska naturen förenar i sig grandios eldig friskhet och barnsligt oskuldsfullt behag. Häri ligger en ofantlig rikedom: behag och monumentalitet; makt och vekhet.
Sammantaget framstår alltså Ekelund som en värdefull bekantskap, inte minst när vi söker återupptäcka det genuint svenska bakom det tjocka och kvävande täcket av byråkrati och konsumism. Vi finner hos honom, liksom hos Hermelin, också ansatser till en aristokratisk livssyn och en samhälls- och kulturkritik som utgår från den. Det finns också hos Ekelund begrepp som är av värde när vi söker förstå vår samtid, som distinktionen mellan nordiskt och klassiskt. I vår tid borde den kanske kompletteras med nya poler, som ”amerikansk” eller ”afrikansk”, även det skulle kunna ge upphov till intressanta, och inte nödvändigtvis enbart chauvinistiska, aforismer. Hans poetiska blick kan också inspirera, oavsett om det sedan gäller naturen eller annat, och han har en hel del att säga om hur man lever ett gott liv även när man begåvats med den nordiska häftigheten. Hans nordicistiska och tyskfientliga inslag kan man däremot ta med den nypa salt man bedömer lagom.
Vi hittar Ekelund på Litteraturbanken här:
Om skribenten: Joakim Andersen
