Svensk vänster har gjort sitt bästa för att använda Breivik som ett politiskt slagträ. Det bästa är dock långt ifrån gott nog, och det hela börjar kännas som ett drastiskt misslyckande. Uppenbart men omedvetet hyckleri kan vara grundorsaken.
Det kulturdebatteras för fullt för tillfället. Den svenska kulturjournalistkåren är, eller känner sig åtminstone, extremt ansatt efter att forne sympatisören Bengt Ohlsson hoppat av. Att dessutom en hel tidskrift (Axess) både skriver saker man själv inte håller med om, och tillåts existera, har blivit det slutliga beviset för att kontrarevolutionen står för dörren, redo att införa apartheid och vårdnadsbidrag. Mest intressant är att referenserna till Anders Behring-Breivik nu blivit ett slagträ som specifikt används för att angripa mainstreamdebattörer. Det är inte någon överraskning. Expo var tidigt ute och påpekade att Breivik inte tillhörde den klassiska extremhögern. Poängen med det draget var givetvis att öppna för bruket av Breivik på en bredare front, och att smörja blodet från hans offer på sådana offentliga personer som sitter på viss legitimitet. Det var en moraliskt grundvidrig, men politiskt mycket intelligent, taktik.
Det hela tycktes också fungera ganska bra till en början. Per Gudmundsson, vars monomana fixering vid enskilda svenska islamisters facebooksidor åtminstone rent ytligt har en del gemensamt med Breiviks cut-and-paste-schizofreni, visade sig till exempel högst mottaglig för strategin, och hanterade det hela genom att offentligen föra in tungan i Expos ändalykt i en morgonsoffa, och som enda svensk debattör kalla Breivik ”identitär” på sin blogg.
Swing-and-a-miss
Den gudomliga lycka vänsterismen här kände över att kunna utnyttja ett massmord till att trycka till meningsmotståndare varade dock inte länge. Framför allt överskattade man mandatet man fått av omständigheterna; Expos tanke var förstås att isolera expolaterandet av den norska tragedin till invandringsdiskussionen och kanske specifikt den ”islamkritiska” miljön och Sverigedemokraterna. För vänstern överlag, för vilken invandring överhuvudtaget inte är något att diskutera, tycks detta ha känts otillräckligt. Därför började bruket av Breivik redan tidigt gå överstyr på ett sätt inte ens undertecknad hade kunnat föreställa sig. Istället för att försöka hänvisa till någon sorts sunt förnuft och exkludera väl valda debattörer ur det offentliga rummet, har diverse galningar börjat slunga Breivik på folk och företeelser som inte har några andra beröringspunkter med den norske massmördaren än att de inte accepterar de allra snurrigaste svenska föreställningarna om feminism och mångkulturalism (med Åsa Linderborgs utfall mot Göran Hägglund som klimax, hittills).
Följden av denna skamlösa överanvändning har blivit att man inte lyckats åstadkomma ett dugg med det fantastiska propagandavapen som Breivik, likt en kulturjournalistikens Reichtagsbrand, tillhandahållit. Man har gapat efter mycket, och därmed mist stora delar av stycket. En av de främsta anledningarna torde vara oförmågan att se vilka sanslösa självmotsägelser den egna inställningen till olika fenomen leder till. Synen på Islam är, passande nog när vi just diskuterat Gudmundsson och Breivik, paradexemplet.
Radikal och moderat islam
När vänstern skiljer på radikal islam och moderat islam använder man ett mycket enkelt kriterium. Det handlar om inställningen till våld, och mycket lite annat. Den som vill se hur detta resonemang tar sig uttryck i akademiska sammanhang läser med fördel Mattias Gardells bad boy-akademiskt betitlade Bin Laden i våra hjärtan (2005), en blixtrande apologi där författaren noggrannt förklarar att islam mycket sällan handlar om att spränga folk i luften, och att islamofobi är farligt. Salafisterna får bära det huvudsakliga hundhuvudet för våld i Islams namn, och det mesta övriga skylls i vanlig ordning på den sataniska kolonialismens härjningar (det är trots allt bara vita människor som överhuvudtaget kan betraktas som moraliska subjekt i vänsterns världsbild; övriga folkgrupper framställs rutinmässigt som kausala bieffekter av västerländsk maktvilja). Vidare läggs mycket tid på att lyfta fram enskilda (eller snarare enstaka) muslimska rättslärda eller intellektuella som på olika sätt anammat diverse västerländska jämställdhetsidéer och demokratiska ideal. Gardell har tidigare som bekant även beskrivit Hizbollah som ”en sorts muslimska socialdemokrater” (läs Johan Lundbergs aningen tröttsamma, men i vanlig ordning retoriskt underhållande, kverulerande om den saken här).
Nu är Gardell naturligtvis inte helt ute och cyklar, den förvirrade antikoloniala jargongen till trots. De flesta muslimer spränger inte civila i luften, eller tycker att det är rimligt att göra det. De som gör det är faktiskt väldigt få. Hizbollah är inte heller några renodlade religiösa eller antisemitiska terrorister, utan uppstod som en paramilitär rörelse som svar på brutal utländsk aggression (vilket lika lite som NGO-välgörenhet gör dem till socialdemokrater, men nu handlar det om en vänsterakademiker, och vi kan därför hellre fria än fälla). Den hysteriska bilden av muslimer som bombbältesbärande galningar som utgör ett omedelbart demografiskt hot mot Europa inom någon generation förefaller direktimporterad från Israel (där det förra förekommer något oftare, och det senare tvivels utan vore ett faktum inom kort om inte Israel överlag förde en kraftigt rasistisk politik för att hålla araberna i schack). Vi kan alltså, till viss del, ge Gardell rätt. Om kriteriet för extremism är att man mördar människor av strikt ideologiska orsaker, finns det rätt få muslimska extremister. Ska man prata omedelbara risker med invandring handlar det mer om att stora delar av Sverige utvecklas till kaotiskt kriminella favelas på det sätt vi ser början på i Malmö än något annat, och risken för Kalifat inom de närmaste decennierna är så vitt jag kan se långt ifrån överhängande.
Extrema kristdemokrater och moderata muslimer
Det som fallerar med det här resonemanget, som dyker upp gång efter annan i andra, mindre kompetenta, utföranden, är förstås att det tillämpas så vansinnigt inkonsekvent. En ”moderat muslim” motsätter sig sannolikt självmordsbomber, och antagligen spridande av islam med våld i någon form överhuvudtaget, men hur ofta brukar denna typ av civilisatoriska minimikrav accepteras av samma människor som tjatar om dem in i det extrema när det kommer till islam? En moderat muslim kan fortfarande stödja dödsstraff för homosexualitet, och antalet muslimer som anser att homosexualitet är moraliskt acceptabelt ens i det privata (för att nu inte tala om i form av dansande urinspridarfestivaler eller som någon sorts likvärdigt alternativ till kärnfamiljen) är försumbart. Synen på sexualmoral, könsroller och religionens roll i samhället är, hos snart sagt alla muslimer utom genomsekulariserade, assimilerade invandrare i väst och enstaka marginalorganisationer i Mellanöstern och Sydostasien, av en art som skulle rendera brutal kölhalning i svensk media om den uttrycktes av en kristen eller etniskt svensk. Har någon inom den svenska vänstern, vars dreglande ”näthat” fyller kommentarsfälten varje gång en kristdemokrat öppnar munnen, någonsin diskuterat med en troende muslim kring abortfrågan? Var är anklagelserna om kvinnohat, homofobi och nazism då?
När vänstern gapar sig hes om ”konspirationsteorier” (vilket numera inkluderar uppfattningar i stil med att vänstern har en stark position inom svenska medier) borde den kanske också ta ett snack med sina muslimska skyddslingar. Uppfattningen att judar styr världen, att 11/9 var ett ”inside job” och att västerlänningar hittade på HIV är närmast självklara för en betydande andel av världens muslimer (själv hade jag en gång en intressant diskussion med en ung marockan som hävdade att bin Laden som helhet var påhittad av CIA, och alltså överhuvudtaget inte existerat). Det handlar inte om ”enstaka extremister”. Än en gång: hur behandlar man landsmän som ger uttryck för ens väldigt utspädda versioner av samma resonemang?
Inkonsekvent, demokratisk attityd
I princip visar vänstern här förstås på en högst demokratisk attityd: kriteriet för vad som är acceptabelt och inte i ett demokratiskt samhälle har inte att göra med huruvida det lever upp till diverse förutfattad egalitär dogmatik – vare sig sexuell frigörelse, jämställdhet eller sekularism. Frågan som avgör vad som är ok att tycka och inte är helt enkelt: tänker du spränga folk i luften eller med våld tvinga på dem dina åsikter? Tänker du inte det, har du rätt att säga och tycka precis vad fan du vill, och detta utan att bli jämförd med bin Laden. Det är inte så orimligt, eller skulle inte vara, om det tillämpades med någon form av konsekvens.
Och därmed är cirkeln sluten och vi är tillbaka på ruta ett. Var tar den här attityden vägen när vänsterns akademiker med tillhörande sykofanter riktar luppen mot sina landsmän? Antingen det handlar om marknadsegocentrisk tokliberalism modell Timbro, lattekonservatism a’la Axess eller arg Sagan Om Ringen-konservatism av motpoltyp, är vänsterns dom nämligen helt klar. Fenomenet Bengt Ohlsson skiljer sig inte på något avgörande sätt från fenomenet Vidkun Quisling, gränsdragningen mellan Johan Lundberg och Oskar Dirlewanger är oklar och irrelevant, och alla vägar leder till Breivik. Det kanske konstigaste är att det inte, som i Expos fall, handlar om någon utstuderad politisk taktik, i varje fall verkar det inte så. Man tror på det här vansinnet själv.
Det stora självbedrägeriets konsekvenser
Ytterst sett är för vänstern hela samhällsutvecklingen idag en följd av att en magisk forntid av solidariska miljonprogram och genom Olof Lagercrantz försorg växande mellanmänsklig solidaritet raseras till förmån för något nytt och farligt. Att folk får diskutera saker i termer utanför den bisarra fantasivärld av förtryckshierarkier vänstern i decennier har tutat i sig själv för att kunna pissa på sina medmänniskor uppfattas som en katastrof. Och därför är det, för vänstern, heller inte konstigt att vi får någon som Anders Behring Breivik – en demonisk avatar som inkarnerar alltifrån invandringsmotstånd till A-kasseobligatorium och figurativ konst.
Medan statskupperna avlöser varandra i Mellanöstern, kapitalismens kris når nya nivåer och den globala maktbalansen vrids om allt mer sitter svenska kulturjournalister som påstår sig vara politiskt engagerade och försöker använda brutalt mördade norska ungdomar som reklamaffischer för hög invandring, tvingande ”jämställdhet” och (kanske osmakligast av allt) som försvar för sina ömkliga maktpositioner i det svenska medielandskapets ankdam. Det är tveksamt om den svenska högervridningen har någonting att göra med den svenska högern, och inte bara är en konsekvens av vänsterns egen pyramidala inkompetens.
Verräter!
Om skribenten: Solguru
