Härmed några rader om Vladimir Majakovskij. Jag vet att han var en röd poet. Jag vet också att det sovjetvälde han stödde var en mordregim. Se här.
Vladimir Majakovskij var en rysk poet. Som verksam i Bolsjevikryssland kan man säga att han stödde världens värsta förtryckarregim någonsin. Han skrev bland annat hyllningsdikter till NKVD, säkerhetstjänsten. Så han var lite suspekt. Men han var komplex. Han var en intressant poet vars verk, all things considered, kommer att leva länge. Därför detta inlägg.
Vladimir Majakovskij föddes 1893. Och han dog tre gånger. Det säger Bengt Jangfeldt i sin biografi över denne poet, betitlad ”Med livet som insats” (W&W 2007). Den första döden var i så fall när Majakovskij tog livet av sig 1930. Den andra döden var när Stalin, på Lili Briks vädjan, lyfte Majakovskij som revolutionär skald. På köpet blev Majakovskij en legend, en övermänsklig titan. Alla skolbarn skulle läsa Majakovskis dikter, han blev staty här och där och man döpte till exempel en T-banestation i Leningrad efter honom. Den heter Majakovskaja och pryds av en mosaik av skalden, i vitt och rött.
Dylika ting gjorde så klart att folk tröttnade på Majakovskij och allt han stod för. Så när Sovjet gick under 1989 så inträffade Majakovskijs tredje död: han blev helt bortglömd. Och det kanske ännu innebär ett visst hinder för en ryss att idag läsa Majakovskij utan fördomar.
Själv är jag inte ryss. Jag är svensk. Och jag har alltid gillat Majakovskijs poem. Jag är i vart fall inte så avvisande mot Majakovskij som Staffan Skott är. Mestadels respekterar jag Rysslandskännaren Skott, men när han i ”Det nya Ryssland och arvet efter Sovjet” (2009) avfärdar Majakovskij håller jag inte med. Enligt Skott var Majakovskij blott en ställvis lyckad kreatör, en hoppjerka vars dikter ibland ”är rörande, ofta döda gamla planschverk, hans pjäser är hantverksskickliga och ibland rätt tarvliga. Under andra omständigheter kunde han ha blivit en bra författare.” [s 148]
– – –
Detta säger alltså Staffan Skott. Men detta är en alltför snål summering. Majakovskij var en banbrytande poet, en kraftfull skildrare av teknoheroiska nejder. Hans dikter hade både patos och energi. Därtill hade han humor. Och det är tecknet på det slösande rika geniet enligt mig. Han vågar skämta utan att det förtar hans seriösa sida.
Majakovskij var en personlighet som framgångsrikt gestaltade en ny livskänsla. Jag tar som antytt avstånd från hans hyllningar av bolsjevikregimen. Men han var inte bara ”en ställvis lyckad kreatör”. Han var originell och hade personlighet och han förankrade futurismen i den ryska kulturen.
Man kan här börja med att se på detta, hans futurism och hans teknoheroiska passager. Ty sanning att säga var den ryska futurismen trög i starten. Den hade inget av den italienska futurismens teknik- och stadsvurm. Rysk futurism före första världskriget, bland annat utövad av Majakovskij, var snarast ett slags absurdism. Nåväl, även rörelsens skapare, Marinetti, nedlät sig ibland till mindre övertygande yttringar, som estradpoesi och bullermusik. Men för att se på den ryska futurismen så tog den sig efter första världskriget. Det blev mer teknik och mindre larv, kan man säga. En Majakovskij kunde då bland annat dikta:
”Lyssna! / Lokomotiven stönar / och vinden ylar i vrårna: / ’Ge oss kol från Don! / Metallarbetare / och mekaniker till depån!’ / Vid alla flodutlopp / vrålar ångfartygen genom dockorna / med gapande hål i sidorna: / ’Ge oss olja från Baku!’ / Medan vi gafflar och dividerar / om allsköns strunt / stiger ropet från alla håll: / ’Ge oss nya former!’ / Kamrater, / ge oss en ny konst – / en konst / som kan dra republiken ur dyn.”
Dikten heter ”Order Nr 2 till konsternas armé” (1921). Och vem kan sitta likgiltig inför dessa rader. Rörs man inte av detta måste man vara en inbiten byråkratsjäl, man måste ha ett hjärta av sten. Vi ser här samma manande, dityrambiska stil som i Marinettis manifest. Detta är vitalism, teknosymbolism i rörelse. Själva budskapet har också bäring, då som nu. Även vårt land, Sverige 2014, kan behöva en ny konst och ryckas ur dyn.
Mindre heroisk, men fyndig och använd som pedagogisk metafor, är Majakovskijs bild av New York. Majakovskij besökte staden på 20-talet och kunde då dikta om Brooklyn Bridge: ”Leve Coolidge / och Brooklyn Bridge! (…) / Här uppe hör man knappast högbanans slammer. / Som ett stilla tjatter drar den förbi. / Du vet att du hör ett avlägset spårvagnsslammer / men det låter som om någon stod och diskade porslin. / Den [= bron] förkroppsligar något av min egen vision: / kampen för konstruktion och inte för stilen, / en beräkning så sträng att varje mutter satts in med precision.”
Samma vitala känsla förmedlar Majakovskij i ”Staden” (1924). Den handlar om Paris, som han också besökte vid denna tid: ”Böj er ner, syrénfärgade moln / och vattna mig och Paris / så att lyktstolparna slår ut i blom / i långa rader längs Champs-Èlysées. / Allt står i lågor, själva mörkret brinner / och det uppblötta dammet på trottoaren. / Bilarna surrar kring därinne / i elden som svärmar av skalbaggar. / Vattnet brinner, marken brinner / asfalten brinner glödhet i kvällen, / gatlyktorna förökar sig så fort dom hinner / som om dom pluggat in multiplikationstabellen. / Detta torg är vackrare än tusentals damer med mopsar. / Varenda stad skulle vara glad över ett sådant torg. / Om jag var Vendômekolonnen skulle jag propsa / på att få gifta mig med Place de la Concorde.”
Här kommer man osökt att tänka på vår egen Artur Lundkvist, som också hyllade staden i bejakande ordalag. Majakovskij hade dock ett djärvare bildspråk. Lundkvist är värd sitt salt ändå. Djärva metaforer är inte allt. Jag vill bara ha sagt att ingen kan riktigt efterlikna Majakovskijs mix av futurism, livsbejakande feeling och drastiska vändningar.
Majakovskij talade i dikten om Brooklyn Bridge att dikten ska vara konstruktion och inte stil. Det är en vällovlig ambition. Blotta ordens tyngd ska ge poetisk verkan, inte retoriska knep. Men helt utan stil kan dikten inte vara. Och man kan ju hävda att Majakovskijs personlighet, uttryckt i rimlig mån, är del av den stil som gör hans dikt klassisk.
– – –
Majakovskij var en röd, revolutionär poet. Han stödde de röda både före och efter 1917. Men han kom aldrig riktigt i takt med regimen. Han ansågs för individualistisk. Så för att undkomma sådana beskyllningar skrev Majakovskij 1921 dikten ”150 miljoner”: ”150.000.000 är författare till dessa rader…” Men inte ens det räckte. Till kulturminister Lunatjarskij skrev nämligen diktatorn Lenin ner sin reaktion på dikten: ”Strunt, dumt, monstruöst dumt och pretentiöst.”
Jag citerar detta efter Jangfeldts förord till Majakovskij-samlingen ”Jag” (W&W 1985). Och där sägs att Majakovskij blev förkrossad när han fick höra detta. – Ännu ett exempel på Majakovskijs revolutionära poesi är annars ”För full hals”, på 70-talet tonsatt av svenska proggbandet Nationalteatern. Allt annat lika är det en sångbar dikt som bland annat har raden ”Det enda monument vi behöver / är socialismen härdad i strid”…
Majakovskij skrev mer än politisk och teknikhyllande dikt. Bland annat var han förälskad i en kvinna vid namn Lili Brik. Under en brytning blev han smått desperat av längtan, vilket utmynnade i dikten ”Om det där” (1922). Det är en på sitt sätt episk dikt, en fri vers-berättelse om separation och återförening av hart när kosmiskt slag. Man kan säga: på slutet antar dikten religiös höjning. Men det ska väl snarare vara kryptoreligiös eftersom Majakovskij var ateist. Hur som helst, han hade förmåga till både vardagligheter och patos, och allt där emellan. ”Om det är” kan läsas som novell, en drastisk sådan, svår att förutsäga från rad till rad. Det majakovskijska bildspråket firar sina triumfer.
– – –
Ännu en fri vers-novell är ”En ovanlig tilldragelse som hände mig, Vladimir Majakovskij, en sommar på landet” (1920). Den kan beskrivas som ett nietzscheanskt kåseri. Skalden jobbar i sin stuga med affischer, ett propagandaarbete för reklambyrån Rosta. Men han störs av solen. Det gassar. Så han bjuder in solen på te! Och solen hör maningen: ”Solen småler / och kommer till mig över fälten / med väldiga strålsteg.”
Sedan skildras med en och annan fyndighet hur solen kommer in i stugan, sätter sig ner och får te. Under samtalet säger sedan solen åt skalden att ta det lugnt. Han, solen, har det minsann heller inte lätt: ”Tror du det är lätt / att gå runt att sprida ljus? / Tror du det, så försök någon dag!” Och som man pratar kommer man överens, man inser att man är samma andas barn. Solen:
”Vi är kamrater / vi två, / poet, låt oss gå / och sprida ljus över detta grå / Universum. / Jag har mina strålar att lysa med, / och du poet / kan lysa med dina verser.”
Majakovskij avrundar det hela i samma anda. Solen ska lysa om dagen och han, poeten, ska lysa upp natten med sin kreativitet:
”När solen tröttnar och den sömndruckna natten / vill gå till sängs, / då reser jag mig / och lyser av alla krafter / och en ny dag rings in med ens. / Ljus överallt / i evighet / till våra dagars slut på jorden! / Ljus, / utan sömn och tveksamhet! / Det är min hemlighet – och solens!”
Jag tycker detta är fantastiskt fyndigt, så som det är utfört i denna dikt. Dvs blandningen av hybris och kåserande ton. ”Nietzscheanskt kåseri” kallade jag det. Man kommer ju här att tänka på en Nietzsche som drabbades av klinisk hybris och trodde att han var gud. Majakovskij åter säger här att han är lik solen. Liknelsen skojas inte bort helt och hållet. Han talar med viss auktoritet. Rätteligen så: som poet var han i osedvanlig grad ”en stråle av det eviga ljuset” (även om Majakovskij som den nihilist han var inte skulle uttrycka det så). Det är storstilad poesi med sant solar utlevelse. Och stilen med sina drastiska liknelser och scenen med solen som vill ha te och marmelad osv, ger det hela proportion och komisk inramning.
Så att, i korthet: för mig har Majakovskij alltid varit levande. Han må ha genomgått sina successiva begravningar i hemlandet. Och hans relation till kommunist-bolsjevismen, hans aktiviteter som ”poeten ständigt i färd med att skriva regimtrogen poesi”, ger honom en betänklig aura. Men man kan i sammanhanget inte blunda för poeten i sig. Majakovskij gav, som jag visat, futurismen rysk hemort. Han var därtill mänsklig, han hade bredd, djup och humor. Och humor ihop med allt det andra är tecknet på mästerskap. Det ser man ju även hos sådana poeter som Heidenstam och Edith Södergran. En gnutta humor här och där har katalytisk verkan på verket i stort, en klackspark ur evigheten så att säga.
Litteratur
. Torsten Ekbom: Den nya staden för morgondagens mänsklighet. DN 12/2 1989 (Dikten ”Order Nr 2 till konsternas armé” är citerad efter denna artikel.)
. Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt (översättning och dikturval): Majakovskij – Jag! W&W 1985. (Med ett 30-sidigt förord som skildrar Majakovskijs bana tämligen väl. De dikter jag citerar efter denna antologi är ”Staden” och ”En ovanlig tilldragelse…”)
. Bengt Jangfeldt: Med livet som insats – berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets. W&W 2007 (En rätt solid biografi, som titeln antyder fokuserar den på Majakovskijs relationer och förhållanden med kvinnor som Lili Brik.)
. Jag har använt mig av ännu en diktantologi med Majakovskijverk, utgiven på svenska 1980 av något ryskt förlag. Det kan ha varit Fram, men jag kommer nu inte ihåg titeln på boken. Efter den har jag i alla fall citerat ”Brooklyn Bridge”.
.
Relaterat
Heidenstam: Svenskarna och deras hövdingar
.
Lämna ett svar