”Efter andra världskrigets slut blev Sverige ett rikt land och kunde lägga sig till med vad man kallar välstånd. Vi fick det helt enkelt bra. Om det är rättvist eller inte kan man diskutera. Vi slapp kriget och industrin byggdes ut och till industrin gick böndernas barn. Bondesamhället upphörde och vårt land blev ett nytt land, där det inte var säkert att man kände sig riktigt hemma. På tio år, mellan 1950 och 1960, lade man ner Bonde-Sverige med en fart av omkring 3000 småbruk om dagen. Man trodde på stora enheter, stora kommuner och att det för all framtid skulle finnas arbete i städerna. Vi fick det materiellt bättre naturligtvis, men vi förbrukade något som man kanske med ett enkelt ord kunde kalla frid. Vi blev i det nya landet främlingar för varandra. Med småbrukaren försvann småhantverkarna och småbutikerna och den lilla kammaren där gammelmormor låg sjuk, och den lilla skolan och den lilla grisen och den lilla dansbanan. Allt som varit var icke mer. Allt överskådligt smått förklarades olönsamt, ty trollformeln till lycka hette lönsamhet.”

Orden är Stig Claessons och citerades i Centerpartiets bok Valpraktikan. Det var Valpraktikan som öppnade mina ögon för Centerpartiet 1994.
Bevarandets politik har tagit sig olika uttryck i europeisk historia. De politiska bonderörelserna bildades som en reaktion på industrisamhällets avigsidor. Ett slags folklig konservatism vände sig mot socialisternas och liberalernas materialistiska framstegsiver. För många bondeförbundare representerade arbetet vid jorden en livsform av särskilt värde. Den nya bondeentusiasmen som till exempel P J Rösiö, Carl M Pettersson I Ugglehult och Anders Larson-Kilian väckte i början av 1900-talet i front mot urbaniseringen var otvivelaktigt av betydelse för en politisk bondesamling. Industrialismen fördärvade folket både fysiskt och andligt, förkunnade Rösiö, jordbruket var nödvändigt för att ”hålla folkanden hög och ren”. Uttryck för bondeidealismen fanns också i den svenska dikten som hos Carl Larsson i By i Till bönderna:

Och det är vida förnämare
att gå som en karl bakom plog och harv
än att taga sitt bröd som krämare
med ocker på andras tarv.

En viktig beståndsdel i det centerideologiska tankegodset är idén om småskaligheten. Odalbonden – den självägande arbetaren – är symbolen för föreningen av det som många har sett som motkrafterna i vår tid, nämligen arbete och kapital. Centerpartiet är ett klassiskt småföretagarparti som ofta förespråkat den kooperativa företagsformen. Ett småskaligt näringsliv sprider ägandet och gör det personligt och lokalt. Med småföretagsamheten blir fler människor delaktiga och därmed ansvariga. Ett småskaligt näringsliv gör också samhället mindre sårbart. Det gäller också för ett småskaligt energisystem. Att kunna odla sin egen basmat och basenergi är ovärdeligt. Det skapar oberoende, och oberoende är viktigt för en rörelse med bonderötter.

Små kommuner och kommunalt självstyre främjar medborgarnas delaktighet. Småskaligheten går hand i hand med decentralismen som vänder sig mot såväl röd som blå koncentrationspolitik. Statens och storfinansens makt ska begränsas. Byråkraten och plutokraten representerar två doktriner som centerideologin vänder sig emot, socialismen och liberalismen.
De nordiska centerpartiernas småskaliga svar på de växande storstädernas  växande problem samlades i idén om lokalsamhället. Om familjen är den första, så är lokalsamhället den andra av de tre naturliga gemenskaper som centerideologin betonar. Lokalsamhället är en gemenskap av människor i områden som fungerar som självständiga sociala enheter. Det har en inre samhörighet och är ett mindre och naturligt geografiskt område.

Närheten till boende, arbete, skola och service är viktig. Lokalsamhällen fungerar bra och främjar tillhörighet och ansvarskänsla. I omgivningar som är översiktliga och som ger närhet och trygghet kan invånarna själva avgöra vad som är bäst för sin närmiljö. I lokalsamhället kan mycket av dagens kommunala service skötas på ideell basis. Det ser vi i de framväxande byalagen i Sverige. Lokalsamhället är den nya tidens motsvarighet till bondesamhällets bygemenskap.

När jag gick mitt sista år i grundskolan var det vattentäta skott mellan skolämnena. Idrott, hemkunskap och biologi hölls isär. Nu vet ju de flesta att motion, kost och miljö tillsammans har betydelse för vår hälsa. Helhetssynen är centerideologins andra gröna nerv, och även här har bondearvet en central roll. För den preindustrielle bonden var ekonomin direkt beroende av ekologin. Bonden levde av och med naturen. För en människa som sår och skördar och som lever med årets växlingar är kretsloppstänkandet givet. Centerpartiet fick sin gröna färg 1929. Då var den redan etablerad som den europiska landsbygdsrörelsens färg. Att människan är en del av naturen är en självklarhet. Vem kan förstå det bättre än ett före detta bondeförbund?

Människa och miljö. Natur och kultur. Allting hänger ihop. På det standar som ledde 1914 års bondetåg stod det i broderade bokstäver Forntid-Framtid. Denna anda lyfts fram i boken Annerledeslandet av Anne K. Grimsrud och Per-Olaf Lundteigen. Den senare är Senterpartiets nuvarande partisekreterare. Begreppet Annerledeslandet rymmer två saker: Att ta vara på det bästa i sin egen kultur samtidigt som man har ”visjoner om – og vilje til – att strekke seg etter noe bedre”. Det norska bondepartiets program från 30-talets början inleds med orden ”Bondepartiet ser landsens sin framtid og lukka utløysande sammenknytt med ei utvikling som er bygd på nasjonal og kristelig grunn”. Än idag är det Senterpartiet som starkast tar ställning för nationalstaten och folkkyrkan.

Kampen för nationalstaten är mycket tydligare i den norska centerrörelsen än i den svenska. I Norge var det Senterpartiet och Anne Enger Lahnstein som stod i spetsen för EU-motståndet. Senterpartiet slår vakt om Norges politiska självständighet, men också den ekonomiska. Detta får konsekvenser för partiets syn på globaliseringen. Lundteigen och Grimsrud citerar Keynes: ”Jeg sympatiserar med dem som vil redusere heller enn å öke den ökonomiske intergrasjon mellom nasjonene. Ideer, kunnskap, kunst, gjestfrihet og reiser – dette er ting som i sin natur bör være hjemmelagde, så sant det med rimelighet lar seg gjøre. Og framför alt, la finanskapitalen primært være nasjonal”.
Nationalstaten som form främjar demokratin i små länder som de nordiska, men nationalstaten har också ett innehåll som är demokratiskt gynnsamt. Detta uttrycks i Senterpartiets principprogram från 1995: ”En av forutsetningene for et demokrati er at innbyggerna föler tilhørighet til et felleskap. Nasjonalstaten gir etter Senterpartiets mening den beste ramma for ett slikt felleskap. Kulturelt rotfeste er viktig i en tid med mange og raske omstillinger”.

Nationen eller folket är centerideologins tredje naturliga gemenskap. Denna gemenskap har i Sverige utsatts för påfrestningar i och med de senaste årtiondenas invandring till vårt land. Den snabba förändringen från homogen nation till mångkulturellt samhälle gör att många svenskar känner sig lika främmande för den allsmäktiga utvecklingen som människorna i Slas berättelse.

Centern är en socialkonservativ rörelse, vilket är raka motsatsen till ett neoliberalt storstadsparti. Idag görs dock på sina håll ivriga försök att knyta centerideologin till liberalismen. Det är fel. Varje möte med liberalismen är i grund och botten en kulturkrock mellan Sverige och Stockholm, mellan Moder Jord och Mammon, mellan bondeklass och borgarklass. Den svenska centertraditionen är i grunden svensk och starkt knuten till jorden och folket som brukat den. Centerrörelsen har ingen Mill eller Marx. Centersjälen finner man i rörelsens sångböcker, och den uttrycks kanske bäst i Bondens visa.

Jag är så glad, jag är så fri!
Min är den jord jag plöjer,
och icke lagens tyranni
mig under oket böjer.
Jag är ej mera någons träl.
Jag strävar för mitt eget väl.
Jag ger min skatt, gör rätt och skäl
och egna fåror plöjer.
Mitt hus på egen grund jag har,
dess låghet ej besvärar.
Det öppnas gärna för en var,
som Gud och frihet ärar.
Min mat är enkel och min dryck,
vars dropp från klippan flyter tryggt.
Jag den dock aldrig, om jag fick,
mot läckra rätter byter.
När granna kläder andra sig
med mindre skäl förnöja,
den jord jag föder föder skänker mig
min gråa vallmarströja.
När den är hel och ren och varm
och spunnen vid min hustrus barm
och vävd utav min dotters arm –
kär är mig denna tröja.

(Artikeln publicerades i mars 2010 på bloggen Folkhemmet 031 och dessförinnan i den konservativa tidskriften Contextus)

Om skribenten: Patrik Ehn

Patrik Ehn är en svensk folkbildare och opinionsbildare. Han är utbildad vid Uppsala universitet och har en filosofie kandidatexamen med kulturgeografi som huvudämne. Tidigare var han gruppledare för Sverigedemokraterna i Göteborgs kommunfullmäktige och Västra Götalands regionfullmäktige. Ehn satt även med i partiets centrala valberedning och representerade Sverigedemokraterna i Kyrkomötet. Därmed betraktades Ehn som en av de ledande företrädarna för sitt parti. Patrik som tidigare varit bosatt i Tyskland, har ett stort intresse för den konservativt revolutionära idéströmningen som var rådande där för hundra år sedan. Patrik Ehn har också studerat internationella relationer och skriver gärna utrikespolitiska betraktelser, både om Centraleuropa och Sydafrika där han vistats under långa perioder.