Innan Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 var medlemskap i partiet inte fullt så populärt som idag, och därför kunde vi som var företrädare för partiet ta oss tid att träffa alla de nya medlemmar som så önskade. En sommar flera år innan partiets genombrott kontaktades jag av en artig man vid namn Issa. Jag och en god vän till mig träffade Issa och en landsman till honom en sommareftermiddag på ett café i Linnéstaden i Göteborg. Issa presenterade sig som assyrier invandrad från Syrien och jag förstod snart att han hade god insikt i vilka hot som Sverige, men framförallt Syrien, stod inför.
Några helger därefter blev vi inbjudna av Issa till en större fest som Svensk-Syriska vänskapsförbundet arrangerade i Frölunda. Festdeltagarna var syriska patrioter med skiftande bakgrund och de som jag fick möjlighet att samtala med uppfattade jag som ordentliga människor. Sveriges och Syriens statschefer var också där, men dock bara i porträttform bakom paradbordet där alltså Kung Karl XVI Gustav tog plats på väggen bredvid Bashar al-Assad. Hedergäst var Syriens ambassadör i Sverige, och närvarade gjorde även en något torr konstapel från Säkerhetspolisen.
Under valkampanjen 2010 var Issa en aktiv valarbetare för SD Göteborg, och han kandiderade också till kommunfullmäktige. Det visade sig dock inte vara helt ofarligt att ställa upp som SD-kandidat i de nordöstra delarna av Göteborg. Issas kampanjande i Hjällbo uppmärksammades av andra invandrare som inte alls var välvilligt inställda till hans politiska engagemang, och ett par dagar efter valet blev Issa överfallen av beväpnade män som hann med att hugga kniven 18 gånger i hans kropp. Någon av dessa kan mycket väl vara en av de ”hemvändande” jihadister som både Ebba Busch Tor och Jimme Åkesson tog upp i sina tal i Almedalen tidigare i sommar.
Tidigare i sommar har jag skrivit kort om Asma al-Assad och Tariq Aziz och deras insatser för stabila sekulära statsbildningar i Syrien och Irak i enlighet med Baathpartiets idéer. Västerländska krafter har dock velat annorlunda och därmed har man också berett vägen för saudiunderstödda islamistiska fundamentalister. Först invaderade man Irak och såg till att dess ledare likviderades, och därefter valde man att stödja den så kallade rebellsidan i Syrien. Båda dessa ”insatser för fred och demokrati” har bara lett till kaos och förödelse samt gynnat ISIS framfart.
Redan för ett år sedan då Åkesson höll sitt återkommande sommartal i Sölvesborg var hans budskap att de jihadister som lämnar Sverige för att strida för ISIS inte var välkomna ”hem” och de inte så eftertänksamma SD-sympatisörerna jublade vilt när Åkesson proklamerade (14:45 – 15:45) att de ”kan stanna där”. I en intervju med Sveriges Television under politikerveckan i Visby i år repeterade (12.45 – 14:15) han samma naiva budskap och menade att ”De kan väl bo i en stat där man ägnar sig åt det som de tycker är bra”. När programledaren bad Åkesson att förtydliga sig blev hans kommentar att ”De åker ju till ett land där det här är legitimt då bevisligen. De bygger ju ett samhälle där. De kan vara kvar där tycker jag”.
Vad får Åkesson att tro att Syrien eller Irak vill ha IS-krigare inom sina gränser, terrorister som kanske är födda i Sverige eller på Afrikas horn? Om Åkesson vidare vill visa sitt stöd för den kristna gruppen i Mellanöstern så bör han i starka ordalag kritisera de imperialister som banat väg för terroristerna i Syrien och Irak, i stället för att komma med tomma löften om ”en ganska stor kristen invandring” från denna region. Antingen är Åkesson oroväckande okunnig om internationell politik eller så är han en populistisk politiker som inte har något emot att framstå som dum. Oavsett vilket så undergräver hans uttalanden Sverigedemokraternas utrikespolitiska trovärdighet och vi får hoppas att Jimmie undviker fler snedsteg att det här slaget i Sölvesborg på lördag.
Om skribenten: Patrik Ehn
