Vi lever i ett samhälle där populärkulturen inte längre analyseras eller kritiseras, annat än på ett ytligt plan. Detta är egentligen en häpnadsväckande situation, för bara några decennier sedan fanns en livaktig och kvalitativ kritik av populärkulturen där bland annat Pasolini och Barthes försökte läsa allt från varor till reklamer ”som texter” och identifiera deras budskap. En liknande läsning skulle idag hitta allt från narcissism och primitiv materialism till subtila klassmarkörer och överdriven sexualisering. Någon särskilt upplyftande läsning vore det inte, men väl en nödvändig.
Den historiskt relativt näraliggande analysen av populärkulturen förknippas ofta med den nya vänstern, men för här vidare teman från tidigt 1900-tals konservatism. Generellt är detta fallet med det mesta av värde i den nya vänstern, Marcuse är mer intressant när han förankrad i en konservativ eller reaktionär tradition konstaterar att ”redan ert antal är ett brott” än när han improviserar och börjar spekulera om trasproletariatets roll och den polymorfa perversiteten. Men nog om detta, idag ska vi med utgångspunkt i Adorno och Horkheimer ta en närmare titt på musik- och kulturindustrin.
Adorno och Horkheimer – musikindustrin
The ruthless unity in the culture industry is evidence of what will happen in politics.
– Adorno och Horkheimer
Adorno och Horkheimer, ett par av Frankfurtskolans centrala företrädare, närmar sig i kritiken av kulturindustrin på många sätt kulturkonservatismens obehag inför massan och det moderna samhället. Så beskriver de kulturindustrin som totalitär, den ”impresses the same stamp on everything”.
Samtidigt avvärjer den eventuell kritik, eventuella insikter att en annan kultur är möjlig, genom att göra det banala till ideologi: ”Movies and radio need no longer pretend to be art. The truth that they are just business is made into an ideology in order to justify the rubbish they deliberately produce”. Detta är något många konsumenter internaliserat, kritik av den låga konstnärliga kvalitet och tvivelaktiga världsbild som genomsyrar den ”kultur” som konsumeras under en betydande del av dygnet avfärdas bland annat med att ”det är ju bara musik” eller uppmaningar att ”ta det inte så allvarligt”. Detta innebär att populärkulturen kan vara fylld av problematiska budskap, utan att vi ser det som annat än banalt bakgrundsbrus.
The man with leisure has to accept what the culture manufacturers offer him.
– Adorno och Horkheimer
Många studier visar att ju mer tid vi passivt spenderar i sällskap med kulturindustrin, i synnerhet TV, desto sämre mår vi. Adorno och Horkheimer menar att konsumtion under det nuvarande systemet är en förlängning av arbetet:
Amusement under late capitalism is the prolongation of work. It is sought after as an escape from the mechanised work process, and to recruit strength in order to be able to cope with it again. But at the same time mechanisation has such power over a man’s leisure and happiness, and so profoundly determines the manufacture of amusement goods, that his experiences are inevitably after-images of the work process itself. The ostensible content is merely a faded foreground; what sinks in is the automatic succession of standardised operations. What happens at work, in the factory, or in the office can only be escaped from by approximation to it in one’s leisure time… The culture industry perpetually cheats its consumers of what it perpetually promises. The promissory note which, with its plots and staging, it draws on pleasure is endlessly prolonged; the promise, which is actually all the spectacle consists of, is illusory: all it actually confirms is that the real point will never be reached, that the diner must be satisfied with the menu.
De tre centrala insikter vi tar med oss från Adorno och Horkheimer är alltså följande. För det första att det handlar om en industri, och massproduktion av varor. Detta har betydelse för den kvalitet vi kan förvänta oss, lagen om ”den lägsta gemensamma nämnaren” är aktiv här. De båda herrarna läses med fördel parallellt med Ortega y Gassets analys av massans samhälle. För det andra sätter de fingret på hur kulturindustrin avvärjer kritik och medvetande. Detta genom att upphöja det banala och irrelevanta till ideal och självklarhet. ”Det är ju bara underhållning”. Men en annan kultur är möjlig. För det tredje beskriver de konsumtion av kulturindustrins produkter som en förlängning av abetsdagen, med aspekter av standardisering och repetition. Här antyder det hur vi skapar alternativ till kulturindustrin, inte minst i våra egna liv.
Analysen kompletteras som ovan antytts med fördel med en Ortega y Gasset eller en Evola, då Adorno och Horkheimer är bra på att ställa en diagnos men mindre bra på att formulera ett positivt alternativ. Som Evola noterat bör man fråga sig ”i vilket tecken” man ställer diagnosen. När man vet detta blir det också lättare att hitta det som är av värde i populärkulturen.
Vi hittar Adornos och Horkheimers text här:
The Culture Industry: Enlightenment as Mass Deception
Om skribenten: Joakim Andersen
