Något många bonnrasister och sverigedemokrater stör sig på är renläriga muslimers ovilja att skaka hand med kvinnor. Vi ska idag ta en hastig titt på detta fenomen, och se om det enbart bottnar i kvinnoförakt eller om det finns en traditionell tanke bakom också. Vi ska kort sagt låta oss ”berikas”, och det rör sig om en berikning som vare sig Mona Sahlin eller Reinfeldt kommer att se med blida ögon. 😉
I det feministiska Sverige av år 2005 erkänns inga skillnader mellan män och kvinnor. Att hänvisa till modern forskning om biologiska skillnader är liktydigt med kvinnohat, och att antyda metafysiska skillnader är att be om att bli utskrattad. Parallellt med detta vägrar samhället att ens ställa sig frågan om människan har en högre natur eller om hon bara är ett rörligt stycke kött.
Så är emellertid inte fallet i den muslimska världen, där Kali Yugans förfall tagit sig andra uttryck än i Västerlandet. För en muslim handlar inte oviljan att skaka hand med en kvinna om kvinnoförakt (i de fall detta är huvudskälet rör det sig hur som helst om en modern förfallsprocess). Även muslimska kvinnor drar sig nämligen för att skaka hand med män. Och det är viktigt att notera att detta rör män/kvinnor, som inte är den egna partnern.
Skälet till detta är en annan syn på vad som är anständigt respektive oanständigt. I Evolas Metaphysics of Sex framgår det att attraktionen i sexuell kärlek orsakas av mötet mellan de ”magnetiska motpoler” som är Yin och Yang. Vi citerar:
”For example, in the traditional teachings of the Far East, when a man and woman meet, even without any physical contact, a special energy or immaterial ”fluid” called tsing is aroused in the deepest layers of their beings. This energy springs from the polarity of the yin and the yang, which we provisionally define as the pure principles of female and male sexuality. This energy, tsing, is a specification of the radical, vital force tsri and grows in proportion to the degree of yin and yang present in man and woman”. (s. 22-23)
Det första steget i väckandet av denna tsing är när en man och en kvinna möts, det andra uppstår med deras första fysiska kontakt, det tredje med penetrativ sex (det finns sedan fler stadier enligt Evola, men de flesta moderna människor upplever bara dessa tre).
Det är detta som ligger bakom att rättrogna muslimer, precis som sin Profet, inte vill vidröra andra kvinnor än sin hustru. De vill, även om det sannolikt sällan är en medveten tanke, spara sin ”magnetism” till sin hustru, och de vill inte vara otrogna genom att tsing uppstår med någon annan än henne. Detta tyder faktiskt på en djupare förståelse för attraktionens natur, och en vilja att uppnå en så exklusiv relation till sin partner som möjligt (detsamma ligger ursprungligen bakom burkhan. ”Ingen ska få se min kropp annat än min man” är tanken).
Vi inser alltså att den feministiska/sverigedemokratiska förklaringsmodellen till vägran att skaka hand bara är tillämplig i de mest degenererade formerna av muslimska samhällen, där formen ersatt innehållet, och blivit en ursäkt för kvinnoförtryck. Ursprungligen baseras vägran istället på en metafysisk insikt om skillnaderna mellan män och kvinnor, något som Västerlandet förlorat i takt med att det kommit att acceptera och uppmuntra allt längre gående former av könlöshet och metafysisk promiskuitet. Samtidigt innebär detta att förmågan att väcka tsing hos väldigt många av våra samtida är så gott som slut, de är helt enkelt ”avmagnetiserade” efter flera år av ”hångel” och ”one-nights”, stringtrosor på stranden och allt vad det nu vara månde. Den brutala sanningen är att Bridget Jones är fundamentalt oattraktiv.
En brasklapp är dock på sin plats. Vi lever inte i en islamisk civilisation, vi lever i en faustiansk sådan. Detta innebär att vi inte kan överta muslimska former rakt av, eftersom våra civilisationer är olika. Insikten om tsing kan få oss att se en del om vårt eget samhälle, men det måste anpassas till det. Det var länge sedan västerländska män och kvinnor inte kunde hälsa på varandra, och det finns en orsak till detta utöver Kali Yugan.
Om skribenten: Joakim Andersen
