Man hör ofta folk som beklagar sig över sina tillkortakommanden och bristande kunskaper. ”Min skoltyska är lite knagglig, kan du översätta det här?” är ett exempel på hur det kan låta. Man ställer sig då frågan varför det inte görs något åt detta. Varför inte på allvar ta tag i tyskan istället för att ideligen beklaga denna brist? Du kanske jobbar och inte har tid? Men läs en kvällskurs då! Det finns alltid förevändningar för att slippa. Men väg dessa i din inre vågskål och inse att de inte alltid är särskilt tunga. Det går ofta att prioritera på ett annat sätt.
Förr i tiden var kraven i skolan betydligt hårdare. I dagens samhälle har vi blivit alltför lata men jag är övertygad om att det i många fall är så att om man verkligen vill och satsar så klarar man av det man tar sig för, på rimlig nivå då naturligtvis. Jag menar inte att alla skall bli högutbildade eller vara i besittning av allomfattande kunskap, men att åtminstone under en period vara akademiskt verksam inom något område som man har förutsättning för torde ju inte vara en alltför stor uppoffring, om man nu är av en sådan personlighetstyp som är lämpad för högre studier. Långt ifrån alla är ju det och det är högst naturligt. Jag uppmanar ju inte någon som snarare har anlag för att vara en handens arbetare att plugga teoretisk fysik, doktorera i sanskrit etc. Det vore att förråda sig själv, märk väl detta. Det är inte vad det handlar om.
Målet måste vara att bli den bäste man kan bli. Att verka i enlighet med sina förutsättningar och nå den högsta möjliga nivå inom det område man valt att viga sina tjänster åt, sin specifierade inriktning.
Att sitta och babbla om elitism och bildning är annars ganska löjeväckande.
Nietzsche – personifiering av ett svunnet bildningsideal.
Om skribenten: Michael Nordlind
