1900-talets historia präglades av rörelser som kan beskrivas som totalitära, politiska religioner som eftersträvade en fullständig omdaning och mobilisering av samhället för att kunna skapa en ny värld och en ny människa. De tydligaste exemplen på detta är den tyska nationalsocialismen och den sovjetiska kommunismen. Totalitarismen tas upp i den franske samhällsfilosofen Alain de Benoists Totalitarismus.

Nationalsocialismen och stalinismen

de Benoist jämför de båda ideologierna, och finner att trots stora likheter är den tyska varianten demoniserad på ett sätt som sovjetkommunismen inte är. Att vara nationalsocialist är i flera länder straffbart, och det kan förstöra ens karriär och liv i de övriga. Att vara kommunist är däremot relativt acceptabelt, särskilt i den kulturella sfären.

Detta är egentligen märkligt, och i behov av en förklaring, eftersom båda systemen begick folkmord. Kommunismen har rentav betydligt fler liv på sitt samvete (om nu ideologier egentligen kan döda, men det är en annan diskussion), och utmärktes också av en betydligt brutalare intern terror. ”Revolutionen åt sina egna” i en omfattning i Sovjet som inte är jämförlig med ”de långa knivarnas natt” i Tyskland.

de Benoist menar att de skäl som mer eller mindre uttalat brukar anföras som försvar för kommunismen dels är att det egentligen var en ideologi som ville väl, men som råkade göra misstag, dels att nationalsocialismens hat mot judar var ovillkorligt, en jude var vad han/hon än gjorde alltid en jude och därför alltid hatad. Den logiska följden av detta var förintelse.

Utan att försvara det tyska judehatet noterar de Benoist att den sovjetiska kommunismens klasshat var lika ovillkorligt. Detta inte minst då man utgick från lysenkoismen, som hävdade att socialt tillägnade egenskaper gick i arv. Vilket innebar att ”borgerlighet” gick i arv, och att hela klasser och ”reaktionära folk” förföljdes som kollektiv.

”Fascism” som stalinistiskt begrepp

de Benoists analys av kommunismens särställning går istället tillbaka till Andra världskriget. Ursprungligen hade Stalin sett fascismen som en variant av kapitalismen, ungefär lika förhatlig som socialdemokratin. Men denna syn ersattes av en ny inställning, där kommunisterna allierade sig med alla grupper mot fascismen. Detta gällde även i den internationella politiken, där man kom att gå segrande ur kriget ihop med västmakterna.

Stalinismen hade därför ett moraliskt kapital i väst, som en allierad i kampen mot Hitler. Detta var man inte sena att utnyttja. Man kom därför i stalinistiska kretsar att skapa begreppet ”fascism” som ett samlingsnamn för allt man ogillade. de Benoist noterar hur ovetenskapligt begreppet är, och hur många definitioner av ”fascism” det därför finns. Han påpekar också att den historiska fascismen under Mussolini inte kan beskrivas som totalitär, då förtrycket inte var jämförbart med det i Tyskland eller Sovjet.

Studier av ”fascism” har dock sedan dess varit den militanta vänsterns egen lilla lekstuga, i Sverige tydligt genom att många av medarbetarna i Expo har sitt ursprung i en vänster minst lika totalitär som de rörelser man ”studerar”.

de Benoist kommenterar också instrumentaliseringen av fascism-begreppet, där den som kritiserat Sovjet ofta fått sina avsikter snarare än sina påståenden skärskådade av vänstern. ”Den som kritiserar Sovjet är nazist” och ”varför kritiserar du Sovjet, innerst inne?” är två påståenden som skulle kunna sammanfatta den märkliga inställningen.

Totalitarism och modernitet

Att konstatera att ”kommunister och nazister är lika goda kålsupare” är dock knappast särskilt originellt. de Benoist blir verkligt intressant när han börjar analysera de totalitära rörelserna som moderna rörelser, begripliga bara mot bakgrund av den moderna värld i vilken de uppstod. Han noterar hur det rör sig om rörelser vars världsbild var messiansk och dualistisk, vilket i sin tur byggde på den moderna historicismen. Historien ansågs ha en riktning och en mening, aovsett om det sedan var rasernas kamp mot varandra eller det klasslösa samhället. Detta innebar att den som handlade i samklang med Historiens riktning och mål inte behövde hindras av moraliska eller mänskliga skrupler. Båda rörelserna byggde också på modern vetenskap med historiska dimensioner, socialdarwinism respektive historiematerialism.

de Benoist beskriver också hur båda rörelserna kan ses som effekter av, och reaktioner på, traditionella gemenskapers sönderfall. Dessa ersattes av de atomiserade individerna, som agerar genom massan. Denna massa, oavsett om det var rasen eller klassen, hade en särställning i de totalitära ideologierna, och disciplinerade sina atomer genom terror. Båda systemen eftersträvade också att kontrollera inte bara deras handlingar utan även deras tankar, en förutsättning för att massan skulle vara ett.

Totalitarismus tar också upp de totalitära rörelsernas behov av fiender, som kunde stötas ut och förgöras. Där inga fiender fanns fick nya uppfinnas/upptäckas, tydligt genom de många rättegångarna mot ”gammelbolsjevikerna”.

Liberal totalitarism

Om de Benoist avslutat boken med att konstatera att nationalsocialism och kommunism var dåliga ideologier hade den bara varit en i raden av skrifter som legitimerar det liberala status quo. Så är dock inte fallet, utan i slutkapitlen tar han upp totalitära tendenser och aspekter på den liberala ordningen. Detta torde vara betydligt mer aktuellt än studier av hitlerismen, då det trots allt är just en liberal ordning vi lever i.

de Benoist övergår från att ha beskrivit det moderna i totalitarismen till att beskriva det totalitära i moderniteten. Han tar upp hur den första moderna ordningen, det revolutionära Frankrike, begick ett genuint folkmord i det kontrarevolutionära Vendèé, liksom hur arvet från jakobinerna går igen hos de centralistiska tyska och sovjetiska arvtagarna.

Men han beskriver även hur den liberala ”demokratin” i praktiken är en idéernas skenmångfald. Demokratins frihet är en frihet att vara som alla andra, och marknadens påtryckningar fyller idag den funktion Chekan eller Gestapo tidigare utförde. Dessa kapitel är i kortaste laget, eftersom det är viktigt att analysera hur liberalismen utvecklas till det de Benoist kallat en ”mjuk totalitarism”. Läsaren kan dock själv fylla i med konkreta exempel på hur oliktänkande i det senmoderna Europa förföljs, och hur samma dualistiska behov av att hitta ”fiender” återkommer.

Som helhet är det alltså en värdefull och intressant bok, som också ger många aha-upplevelser vad gäller det egna samhället. de Benoists skildring av den tyska nationalsocialismen är inte smickrande, men detta kommer inte att hindra människor i vänstern från att fortsätta anklaga honom för att vara nazist, ”innerst inne”. Boken har också ett förord av den tyske professorn och historikern Ernst Nolte.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.