Never attribute to malice that which is adequately explained by stupidity. Denna princip, kallad Hanlons Rakhyvel, är överlag förvånansvärt effektiv. Den utgör ett utmärkt sätt att förstå hur det kommer sig att så många människor gör så mycket elakt, förvirrat och konstigt. Det är också en god inställning att ha rent taktiskt; okunniga människor (och i viss mån rent korkade människor) kan förbättras genom dialog, upplysning och i förekommande fall till och med diskussion.
Det finns dock gränsfall, där själva dumheten blivit ond i sig, eller där det är svårt att avgöra om det handlar om huvudlös okunskap eller utstuderad illvilja. Det jag idag syftar på är att författaren av Skriet från Kärnfamiljen, Rebecka Edgren Aldén, på twitter sökt kontakt med ”någon från AFA.” Det hela menas gälla en ”kartläggning av en SD-person i Stockholm.” Teoretiskt sett skulle det ju kunna handla om att hon vill fråga om en kartläggning som redan ägt rum, men detta skulle innebära att hennes plan är att granska Antifascistisk Aktion, vilket faller på sin egen orimlighet.
Återstår då att hon vill använda AFA som källa i en kartläggning av en Sverigedemokrat. Det är ingen nyhet att exempelvis Expo gladeligen tar in information från självheligförklarade kriminella arslen. Att även andra journalister – Aldén är redaktör för M-magasin – börjar ta efter beteendet utan Expo som mellanhand är däremot så vitt jag vet unikt. I varje fall att de gör det öppet, vad som annars pågår kan ju bara invigda medlemmar i den svenska journalistsekten svara på.
Hon får för övrigt hjälp av folkpartisten Annika Beijbom som meddelar: ”Man kan alltid kolla med vänsterbloggaren Zaramis/Anders Svensson, han är en kontantkortsbytare av rang. Känner alla. For real.”
Med tanke på hur många som årligen hotas och trakasseras av AFA är det inte så konstigt att folk reagerar på detta, för öppen ridå, uppspelade vansinne. Det i sin tur blir givetvis Aldéns alibi. Medan Beijbom i en kommentar på Politiskt Inkorrekt i sann svensk politikeranda skiter i hela frågan och säger att SD granskas som alla andra partier (som om man reagerat likadant om en journalist kontaktat AFA för att granska någon från Centern eller KD) – faller Aldén in i den sedvanliga haverismen. Folk skriver otrevliga saker till henne på internet. Hon utsätts för anonymt näthat. Att hon själv bidrar till att utsätta folk för faktiskt hat, faktiskt våld, genom att legitimera en samling våldsverkande psykopater tas inte ens upp. Journalisten ”behöver inte sympatisera med åsikterna,” upplyser hon om. Nu är det ingen som påstått att hon behöver göra det, men det finns en hel del som tyder på att hon gör det.
Föga överraskande är hon också smaklös – eller aningslös – nog att fortsätta gnälla på anonymiteten. Denna människa, som alltså precis deklarerat för hela världen att hon vill umgås med AFA för att kartlägga SD:are, har mage att kritisera folk för att de är anonyma vid sina kontakter med henne. De kanske helt enkelt vill ha sin familj och sin bil ifred, Rebecka? Pojkarna i AFA är kända för en lindrigt sagt ”problematisk maskulinitet.”
Det är visserligen i vilket fall otrevligt att sitta och skriva arga saker till Aldén, som nästan säkert inte förstår bättre, eller i vilket fall bara kommer att stärkas i sina korkade övertygelser. Men det är inte på långt när lika otrevligt som att få en fjäderbatong i bakhuvudet och en flaska krossad i ansiktet, det är inte lika otrevligt som att få sin bil uppeldad. Det är inte ens lika otrevligt som att behöva vakna upp varje morgon i ett land där förment legitima journalister söker kontakt med wannabe-terroristorganisationer för att kartlägga sina politiska fiender, och ändå behåller jobbet.
Om skribenten: Solguru
