Den platonska idéläran är en numera ofta förbisedd eller förenklad tanke. Som teori om allmänbegreppens natur kan den med fog betraktas som föråldrad. Men finns det, i en tid av upplösning, mer att hämta i den?
Platons föreställning om former, eller idéer (eidos), har varit föremål för en hel del diskussion. Den har oftast tolkats som en symbolisk framställning i syfte att förklara allmänbegreppens natur – alltså de universella begreppens förhållande till de enskilda instanserna (”råtta” i allmänhet, i motsats till en särskild, enskild råtta). Föreställningen framställs i sin enklaste form genom den så kallade grottliknelsen i Staten, där Sokrates samtalar med Glaukom. Tanken är där att verkligheten kan liknas vid en grotta, där människan sitter med ryggen mot utgången och betraktar verkligheten i andra hand, som ett skuggspel mot en vägg. Ett annat sätt att uttrycka tanken, viktigare för föreställningen om universalierna, är att det existerar en idé, eller form, som är allmän och motsvarar varje enskild, partikulär manifestation av sig själv (en perfekt cirkel, som föregår eller kanske snarare transcenderar varje enskild cirkel som existerar i sinnevärlden).
Problemet
Som lösning på allmänbegreppens problematik är idéläran inte särskilt hållbar; den kan exempelvis inte på något sätt ”beläggas” genom observationen av enskilda instanser, och Platons intuitiva bevis må vara tilltalande, men till sin karaktär snarare av samma typ som gudsbevis än vetenskapliga och rationella. Platon kritiserade själv föreställningen i en av sina dialoger, och denna kritik övertogs senare av Aristoteles, som formulerade argumentet i sitt exempel om den tredje mannen. Ett vanligt motargument går i korthet ut på, att om det existerar ett överordnat begrepp, såsom ”storhet”, genom deltagandet i vilket varje annat stort objekt blir just ”stort”, kommer slutresultatet att bli att det överordnade begreppet självt blir bara en form av storhet, snarare än ett absolut allmänbegrepp.
Aristoteles uttryckte det enklare: om en man blir man för att han har del i formen/idén man, behövs en tredje form för att förklara varför bägge två är just ”män”. Det har sedan dess givetvis framförts en störtflod av argument, även försvar mot de ovanstående, men överlag förefaller idéläran vara en svårförsvarad tanke inom det rena förnuftets filosofi.
Bokstavlighet och metafysik
Idéläran som teoretisk-abstrakt konstruktion förefaller alltså inte hålla sträck, och har också till stor del lämnats utanför senare tiders filosofi. Ett påpekande som gjorts till dess försvar är att den, i sig själv, blir betydligt mer hållbar om den tolkas bokstavligen: om verkligheten verkligen är en skugga av en perfekt version, och formerna eller idéerna inte ska förstås som allmänbegrepp, utan som i någon mening reella (det vill säga hierarkiskt överlägsna de specifika instanserna, och något som rent faktiskt deltar i alla former, inte som teoretiska allmänbegrepp, utan som reella substanser).
Denna senare tolkning är inte omöjlig att göra. Platon talar om formerna i termer av reella substanser, och som belägna i en ”plats bortom himlen”, och trots att han som sagt redan själv tar upp logiska argument mot tanken är det svårt att tolka föreställningen som en teori i sekulär mening. Tvärtom är det tydligt att idéläran har ett starkt andligt-metafysiskt drag – för att inte säga att den faktiskt utgör en religiös åskådning, eller åtminstone en aspekt på en sådan, formulerad i abstrakta-filosofiska termer.
Xenofanes och gudarna
Det finns goda orsaker att tänka sig detta redan idé- och religionshistoriskt. Grekiska polyteistiska föreställningar rörde sig ofta med en föreställning om transcendenta förebilder, vilka redan tidigt förkroppsligade både företeelser och ideal (moraliska eller konkreta) i form av enskilda gudar och varelser. Xenofanes gudsuppfattning – uttryckt efter att han förkastat de humaniserade och imperfekta gudsbegrepp som följde på den homeriska och hesiodiska mytologins extravaganser, och som han menade låg till grund för samtidens moraliska förfall – korresponderar också väl med en föreställning om en perfekt version av verkligheten. Att denne senare kan ha haft inflytande på Platon, inte minst i det att han menade att berättelser om gudarna borde vara upplyftande och bättre avspegla det heligas perfektion, finns det mycket som tyder på.
Xenofanes menade att att verklighetens grund ytterst är en enda och perfekt (han förefaller, även om han talade om denna sfäriska, perfekta verklighet som Gud, även ha godtagit hierarkiskt underordnade gudar eller gudsformer, vilket skapar en parallell till österländska religiösa system). Denna infallsvinkel förefaller i många stycken betydligt intressantare vid betraktandet av Platons idélära än allmänbegreppstanken (som ju bättre uttrycks med andra tankekonstrukt), och knyter dessutom an till många andra delar av hans filosofi.
Holistisk Weltanschauung
Inte minst föreningen av moral, estetik, religion, epistemologi och ontologi i en och samma helhet som syns hos Xenofanes blir, åtminstone i vissa skrifter, ännu starkare hos Platon och förefaller ha varit utpräglad för de flesta tankesystem som ännu inte tagit steget in i mer renodlad rationalism. Just splittringen av dessa (och många andra) företeelser i en sinsemellan osammanhängande mångfald, och detta redan på det mest principiella plan, är en av den moderna västvärldens värsta åkommor, oavsett om man menar att den är följden av bristande andlig insikt eller av ett obönhörligt kunskapens framsteg. Oförmågan att föreställa sig världen och sin roll i den som en meningsfull helhet i en holistisk Weltanschauung har i princip kastrerat vår kultur och upplöst den i allt mindre enheter; själva individen har börjat knaka i fogarna och bli mindre koherent. Alternativet till att själv återskapa en meningsfull helhet torde i förlängningen bli att absorberas av en utomstående krafts övertygelser, så snart en sådan kan erbjuda en mer dynamisk verklighetsuppfattning.
Om ett inbördes sammanhang mellan så att säga vara och böra i en faktisk verklighet bokstavligt talat kan inses till fullo igen, som en Evola eller en Guénon skulle mena, eller om den nu måste simuleras i en tros- eller viljehandling (där den förra tanken kan sägas vara senkristen och den senare nietzscheansk) är en av många frågor västvärldens människor har att brottas med idag. Om Platons föreställningar inte är lösningen, kan de i varje fall tillföra lite inspiration.
GROTTLIKNELSEN
Ur ”Staten”
Sokrates samtalar med Glaukom
Tänk dig människor i en underjordisk boning, vars ingång är öppen mot ljuset och sträcker sig utefter hela grottans längd.
Tänk dig vidare att de ända från barndomen här är fjättrade med halsen och benen fastbundna, så att de måste förbli på samma fläck och endast kan se rätt fram, eftersom de på grund av bojorna är oförmögna att vrida på huvudet; att deras boning upplyses av en eld som brinner bakom dem, högt uppe och på avstånd, och att det mellan elden och de fängslade och ovanför dem går en väg utmed vilken en liten mur är uppförd, liknande det skrank som taskspelare brukar uppresa framför sig och över vilket de visar sina konster. Jag ser allt detta.
Föreställ dig också människor, som vandra längs denna mur och bär allehanda över muren uppskjutande saker och bildstoder av människor och andra varelser, gjorda av sten eller trä och på olika sätt arbetade och tänk dig att, såsom naturligt är, av de förbigående somliga talar medan andra tiger.” Det var en underlig bild och underliga fångar.
Men de liknar oss, svarade jag. Ty tror du att sådana fångar kan se något annat vare sig av sig själva eller av varandra än de skuggor som av elden kastas på grottväggen mitt emot dem?
Nej, hur skulle de kunna det om de var tvungna attt under hela sitt liv hålla huvudet alldeles stilla? Och förhåller det sig inte på samma sätt med de föremål som förs förbi bakom dem?
Naturligtvis ser de endast skuggorna av dessa föremål. Om de nu var istånd att samtala med varandra, tror du inte att de skulle tala om det som de såg, som om det var de verkliga föremålen som passerade förbi?
Givetvis.
Och om i detta fängelse ett eko hördes från den nyssnämnda vägges så ofta någon av de förbipasserande talade , tror du att de skulle anse att någon annan talde än just den skugga som skred förbi?
Nej, vid Zeus, det tror jag inte.
Överhuvud taget skulle således sådana människor inte betrakta något annat som sant än skuggorna av de nämnda sakerna. Det är en absolut nödvändig slutsats.
Tänk nu efter, hur det skulle gå, om de löstes från sina bojor och botades från sin villfarelse. Jag undrar om inte resultatet helt naturligt skulle bli, att om någon befriades från sina bojor och nödgades plötsligt stiga upp, vända sig om, gå fram och se mot ljuset, så skulle allt detta förorsaka honom smärta och dt bländande ljuset göra honom oförmögen att riktigt se de föremål vilkas skugga han förut sett. Vad tror du väl att han i så fall skulle svara, om någon försäkrade honom att han förut endast hade sett ett gyckelspel, men att han nu såg mera klart, sedan han närmat sig det varande och vänt sig till en sannare verklighet. Och om man till på köpet pekade ut för honom vart och ett av de passerande föremålen och nödgade honom att göra reda för vad de är, tror du inte då att han skulle stå där alldeles förvirrad och anse det som han förut sett för mer verkligt än det man nu visar honom?
Jo, mycket.
Och om han nödgades att se på själva ljuset, skulle han inte känna smärtan i ögonen och fly därifrån och vända sig mot det som han är i stånd att betrakta, i tro att detta i själva verket var tydligare än de föremål som man nyss visat honom.
Du har rätt.
Om någon därpå med våld drog honom med sig därifrån genom den skrovliga och branta öppningen och inte släppte honom förrän han släpat honom upp i solljuset, skulle han inte då känna smärta och med största motvilja låta draga sig upp? Och sedan han kommit upp i dagsljuset och hans ögon blivit fyllda av solens strålar, skulle han väl inte kunna se något enda av de föremål som nu betecknas som verkliga. Åtminstone inte omedelbart, sade han.
Han skulle, förmodar jag, behöva övning för att kunna se det som finns högre upp. Till en början skulle han lättast kunna se skuggorna och därefter spegelbider i vattnet av människor och andra föremål och längre fram föremålen själva. Därefter skulle han väl betrakta vad som finns på himmeln och så själva himlavalvet, och han skulle lättare se stjärnornas och månens ljus om natten än solen och dess strålar om dagen.
Naturligtvis.
Slutligen skulle han väl vara i stånd att tydligt och klart se solen inte bilder av den i vatten och annorstädes, utan solen själv på dess egen plats och han skulle lära känna dess sanna natur.
Givetvis.
Därefter skulle han dra den slutsatsen att det är solen som åstadkommer årstider och år och ordnar och styr överallt i den synliga världen och att den på sätt och vis är orsak till allt som fångarna såg i grottan.
Det är tydligt att han följdriktigt måste komma till detta resultat.
Nåväl. När han sedan erinrar sig sin första bostad och den vishet som där fanns och sina förutvarande medfångar,tror du inte att han då skulle prisa sig lycklig över förändringen och beklaga de andra?
Jo, i högsta grad.
Och om fångarna förut hade sinsemellan fastställt ärebetygelser, beröm och belöningar åt den som tydligast såg de förbiskridande skuggorna och som bäst kunde hålla i minnet, vilka av dessa som brukade komma först, sist och vilka samtidigt, och därför även var bäst i stånd att förutsäga vad som skulle komma, tror du att han skulle längta tillbaka till sådan belöningar och avundas dem som där är högt ärade och innehar makten? Eller ska han inte snarare känna det, som Homeros säger, att hellre jag ute på landet som dräng ville sluta för daglön under en främling som ingenting ärvt, och lida vad som helst, hellre än att hysa sådana föreställningar och leva på det sättet som där nere?
Det tror även jag, att han hellre ska underkasta sig att lida allt än att leva på det sättet.
Och tänk på en sak till! Om denne man ånyo steg ned och intog sin förra plats, skulle inte hans ögon fyllas av mörker när han plötsligt lämnar solen?
Jo visst.
Och om han ånyo hade att tävla med de alltjämt fängslade i att lära känna de där skuggorna medan hans ögon ännu var skumma och inte hade hunnit ställa in sig (vilket skulle kräva rätt så lång tid), skulle man inte då skratta åt honom och säga, att han efter sin vandring där uppe hade kommit tillbaka med förstörda ögon och att det inte var värt att ens försöka komma dit upp. Och om någon försökte befria dem från bojorna och föra dem upp i ljuset, skulle de inte vara färdiga att döda honom om de på något sätt kunde få honom i sina händer?
Helt säkert.
Om skribenten: Solguru
