Varje människa har både goda och dåliga egenskaper. Att begripa sina begränsningar är ett första steg mot att övervinna dem, att veta hur man fungerar ett första steg mot att fungera bättre. Solguru reder ut, och krånglar till, begreppen.
Att förstå sig själv är i många stycken viktigare än all annan förståelse av verkligheten. Sammanhängande teorier, välformulerad retorik och bred kunskap är visserligen alla viktiga delar av vad det innebär att vara människa. Praktiskt handlag, yrkeskompetens och sociala färdigheter likaså. Saknar man förmågan att analysera vad man är och vad man kan, att förstå sina möjligheter och begränsningar, är det ändå stor risk att man inte kan åstadkomma särskilt mycket.
Både vetenskapliga och gränsfallsvetenskapliga discipliner (som psykiatri respektive psykologi) erbjuder här vissa möjligheter. Andliga och religiösa system har även de allt som oftast haft sitt att säga i frågan, liksom den klassiska världen (Apollotemplets Gnothi seauton, skulle mycket väl kunnat stå som rubrik för den här texten). Ändå är det sällan den teoretiska förståelsen av jaget, eller sorterandet av erfarenheter och känslor i rubriker och fack, som är avgörande för i vilken mån man har möjlighet att fungera väl som person – ensam eller i ett socialt eller politiskt gruppsammanhang.
Makt och autonomi
Vilja till makt och autonomi är något alla människor har i någon mening – och åtminstone det sista har de flesta rätt till i åtminstone någon mån. Att uttrycka sig själv på något sätt hör också till de fundamentala mänskliga behoven. Men innan man ens kan fungera som en autonom individ i några avseenden (jag säger några, för i de flesta avseenden vare sig är eller kan någon människa vara ”fri”) måste man ha lärt sig ganska mycket. Det handlar bland annat om impulskontroll, social kompetens och förmågan att fatta beslut grundade på förefintliga fakta.
När det gäller att ha rätt till makt, eller åtminstone någon form av inflytande, skärps kraven ytterligare. Här handlar det om att förstå hur någonting fungerar, och dessutom vara villig att ta ansvar för vad som följer av de beslut man fattar och de förslag man presenterar. Har man en luddig eller allt för förenklad bild av verkligheten, eller helt enkelt inte vill ifrågasättas eller utvärderas, bör man avstå från maktanspråk och fokusera antingen på att utvecklas till en skarpsyntare och mer ansvarstagande individ, eller på att krasst uttryckt göra som andra säger. Det är ingen skam att vara en ”enkel” arbetare, som åstadkommer konkreta saker på ett bra sätt. Tvärtom är det en mycket bra människotyp, med en värdefull egenskap som blir allt ovanligare i en tidsålder som tycks genominfekterad av självbedrägeri.
Kompetens och kapacitet
Den första utgångspunkt från vilken man kan betrakta sig själv är alltså den som kanske blir mest uppenbar i ett sammanhang där man laborerar med ideologi och politik: frågan om vilken intellektuell eller administrativ kapacitet man har inom olika områden. Skriver man så bra som man tror? Är ens resonemang så vattentäta som man menar? Är ens anspråk på att uttala sig om ett givet sammanhang grundat i ens förmåga att förstå sammanhanget? Har man för det första den kompetens, och för det andra den erforderliga viljan att ta ansvar, som krävs för att man ska ha rätt att göra anspråk på makt eller inflytande i en situation? Här handlar det om att kunna se sina egna brister, och därefter fatta ett beslut om man ska försöka utvecklas till en punkt där man kan bestämma eller formulera teorier (många som inte kan det nu, skulle givetvis möjligen kunna lära sig), eller om man ska försöka hitta ett arbete eller en sysselsättning där ens redan befintliga talanger kan komma till nytta och utvecklas.
En av de absoluta huvudorsakerna till stora delar av den dominerande diskursens svaghet – för den är svag, och upprätthålls uteslutande genom kvantitativa medel i form av informationsmonopol och ekonomiska resurser – är dess ovilja att ta hänsyn till denna typ av faktorer. Det tar sig dels uttryck i bristande urvalsprinciper, där man närmast medvetet strävar efter medelmåttiga eller undermåliga människor, som väljs på helt annan grund än faktisk förmåga (antingen det handlar om kvotering av specifika grupper, oberoende av vilken talang som finns i gruppen ifråga, eller helt enkelt ideologisk nepotism). Till detta kommer dess företrädares monumentala brist på självkritik – genusvetare och aktivistiska mångkulturalister är, åsikter helt åsido, oftast nästan osannolikt enfaldiga, obildade och sentimentala människor. Vill man ifrågasätta den rådande ordningen är det precis detta man måste undvika, om inte annat av rent praktiska orsaker. Har man en stab av experter, intressegrupper och ekonomiska intressen (som sköts av professionella människor med kompetens och målmedvetenhet) kan man kosta på sig att ha Mona Sahlin och Maud Olofsson som galjonsfigurer. Så icke annars.
Att skriva eller vänta med att skriva
Estetik och språk är kniviga frågor att hantera, och givetvis är det få av oss som skriver som är riktigt så bra som vi själva många gånger tror. Alla kläcker ur sig något dåligt ibland, men det innebär inte att alla är lika duktiga, eller att stilistik och estetisk kvalitet är irrelevant. Den ständiga kommunikation människor emellan som internet har inneburit, torde med största sannolikhet ha förvärrat bristfällighetens utbredning på den här punkten. På bloggar och i forum med mångtusenhövdad publik kan man alltid erhålla bekräftande beröm – och innan vi själva har verktygen att bedöma vårt arbete självständigt (om det någonsin till fullo går att hitta sådana verktyg), så är det i andras kritik vi måste spegla oss själva. Den som solar sig i glansen från några få positiva kommentarer, men slår ifrån sig och blir upprörd vid negativ kritik, kommer att stanna i utvecklingen.
Den uppriktigt sagt patetiska textproduktion som tiotusentals människor i västvärlden numera ägnar sig åt i offentlighetens ljus kan sannolikt hänföras till den falska konsensus som uppstår när någon som skrivit något, vad som helst, får stöd från ”onlinekompisar” som av någon anledning uppskattar det, eller låtsas uppskatta det av artighet eller andra orsaker. Detta har givetvis alltid förekommit, när någon i familjen producerat lite dikter eller skrivit någon medioker novell, men nu finns spektaklet till allmänt beskådande. Plump självutlevelse, där diverse känsloutbrott eller poänglösa spekulationer misstas för poesi eller samhällskritik, är legio på hundratals hemsidor och webbloggar. Vi upplyses om författarens sköra psykiska hälsa, hans kärleksbestyr och givetvis hans individuella överlägsenhet på något principiellt plan vi övriga inte har någon aning om var det är beläget.
Medan den spontana reaktionen kanske kan vara att, som jag ovan, bli hånfull, är det i många fall i själva verket en tragedi som ligger bakom många uttryck av meningslös självförhävelse. Det kan röra sig om människor som i strikt mening har stor potential, men som har fastnat i ett självbedrägeri som omgivningen har underlättat, och på grund av just bristande självinsikt blivit mer eller mindre meningslösa som tänkande och skapande varelser. Fångade i en estetisk bubbla av den typ som det moderna konstlivet till stor del utgör, men utan den maktposition och det sannolikt mer emotionellt tillfredsställande kollektiva självbedrägeri som hänger samman med det.
Känn dig själv
Det finns förstås också en individuell självinsikt, som går bortom ens förmåga att producera reell estetik, eller vara politiskt betydelsefull på något sätt, även om den samtidigt utgör grundförutsättning för vad man än ska ta sig för. Det handlar om att känna till sina egna sociala och emotionella begränsningar, och orsakerna till dessa begränsningar, så att man kan avgöra om man bör, och i så fall hur man kan, överskrida dem. Det handlar om att skaffa åtminstone en rudimentär (och korrekt) uppfattning om varför man reagerar som man gör i vissa situationer, och varför man fungerar som man gör överlag. Om man ständigt finner sig själv i konflikt med en annan person i ett givet sammanhang, vad beror det på egentligen? Sådant är ofta synnerligen viktigt att känna till – handlar det om att man faktiskt ofta skiljer sig åt när det gäller åsikter, eller tycker man illa om honom personligen? Vet man inte det kan personligt agg i värsta fall påverka ens ställningstagande i olika frågor utan förnuftig grund, alternativt kan skilda praktiska eller ideologiska ståndpunkter skapa en personlig fientlighet som är helt onödig.
Detsamma gäller relationen till samhället och politiken. Det går kanske inte alltid att helt skilja sitt personliga jag från sin omgivning, och på så sätt avgöra om det verkligen är det omgivande samhället som skapar olika obehagskänslor, eller om obehaget ”projiceras” på utomstående objekt, men det är värt att fundera på. Att rida tigern – att leva i det moderna eländet andligt oskadd – innebär optimalt att man lever ett harmoniskt liv, utan att på något sätt kompromissa och internalisera det moderna samhällets normer och principer. Att vara arg eller känna sig bitter, hatisk och deprimerad vid kontakten med det omgivande eländet är inte någon sorts symbol för vilken god människa man är. Det är en tvärtom en svaghet. En många gånger ofrånkomlig svaghet, och gudarna ska veta att jag själv är långt ifrån vaccinerad mot den, men i varje fall ingenting man ska kultivera och utveckla. Det kan hanteras på många sätt – på individuell nivå genom att tänka positivt och söka efter meningsfulla sysselsättningar, på samhällelig nivå genom att engagera sig och aktivt arbeta för en förändring med all tid och kraft man kan uppbåda. Självömkande, eller hat och förakt riktat mot andra, åstadkommer ingenting, förutom möjligen lite uppmärksamhet från mamma, om man fortfarande har möjlighet att utvinna dylik.
Avslutande anmärkningar
Precis som självdisciplinen fordrar självinsikten en hel del ansträngning från individens sida. Till stor del handlar det om att hitta lämpliga auktoriteter och goda kritiker, vars åsikter är välmenande och kan bidra till ens personliga utveckling på ett vettigt sätt (även om de stundom kan förefalla drastiska och göra en besviken). Men givetvis handlar det också om att kunna gå utanför sig själv, och så sakligt som möjligt betrakta vem man är och vad man håller på med. Att lokalisera sina faktiska drivkrafter, både de positiva och de negativa, och sedan hitta ett sätt att se till att det är den rätta sidan som tar överhanden. Det kan röra sig om något så enkelt som att lära sig att vara ensam – eller att vara med andra, om det är det som är problemet (bägge behövs för en människa, i synnerhet i dagsläget). Vid yrkesutövning eller i politiska sammanhang, där något ska åstadkommas, kan det istället röra sig om att utveckla sin kompetens och sitt engagemang på ett sätt så att andra ser att man har något att bidra med.
Bristande självinsikt är ett av vårt samhälles största gissel, en av de viktigaste orsakerna till att mena att tiden verkligen är ur led. Fel person på fel plats, social inkompetens och asociala livsstilar och beteendemönster är, till och med när de inte är direkt farliga eller destruktiva, sorgliga uttryck för hela vår samhällsordning. Att faktiskt komma till en grad nivå av kunskap om sig själv där man är befriad från alla samtidens – och i viss mån själva verklighetens – brister är svårt, antagligen omöjligt. Att försöka – att röra sig i rätt riktning – är ändå, eller snarare just därför, en av de angelägnaste uppgifter en människa kan ta på sig, och det första steget till att vrida tillbaka tiden i led igen.
Om skribenten: Solguru
