Jag är en rätt cynisk och sur person – vilket nedanstående torde bekräfta. Ändå hade jag blåögt fäst vissa förhoppningar vid att borgerlig skolpolitik skulle kunna korrigera åtminstone de mest påfallande vansinnigheterna i det svenska skolväsendet. Allt mindre tyder på det.
Skolpolitiken var alltså ett av få områden där undertecknad, naivt nog, trodde att den borgerliga regeringen skulle åstadkomma något som åtminstone liknade en positiv förändring. När Jan Björklund nu rent går så långt att han uttalar sig kritiskt om ”1968 års anda” skulle det alltså kunna låta lovande för mina öron. ”Hårdare krav på lärare”, är det enligt Björklund dags för. Dessvärre är det inte fråga om några djupgående förändringar i de, i synnerhet när det gäller humanioraämnen, värdelösa lärarutbildningarna.
Det handlar inte heller om att avskaffa den perversa föreställningen att lärare inte ska lära ut, det handlar inte om att äntligen förvisa Marx, Freud och deras bastardiserade ideologiska avkommor från allt vad pedagogik heter. Inte om att grundligt förändra lärarutbildningen, vars produkter fått våra elever att nu vara sämst på nästan allting (utom ”självständigt tänkande”, vilket är lika bekvämt som lätt att påstå sig vara bäst på – det är nämligen omöjligt att mäta). Det handlar kort och gott om en enda åtgärd: att kräva behörighet för fast anställda lärare. Hårda bud i Mellerud..?
Det finns många bra lärare i Sverige – men de är bra trots lärarutbildningen, inte tack vare den. I det läget är det befängt att mena att behörighetskrav skulle innebära någon kvalitetsförhöjning på svenska skolor. Risken är snarare att en större andel av det fåtal som tagit föreställningarna om ”elevdemokrati” och Palmeansk jämlikhetsfixering på allvar, faktiskt börjar undervisa.
En kommande reform av lärarutbildningen utlovas i svävande ordalag, men gudarna vet vad den kommer att innehålla. Den fattiga, liberala nykonservatism som kommer till uttryck i Björklunds attityd torde kanske snarare leda till Coca Cola-sponsrade läroböcker än till någon reell kvalitetshöjning – i varje fall inom områden som inte är direkt ekonomiskt produktiva. Eftersom smartskallarna i ”Alliansen” till på köpet behagat genomföra några av sina allra mest impopulära reformer ett knappt år innan valet är det i vilket fall kanske ingen överhängande risk att det blir någon skolreform överhuvudtaget. Skulle man hinna torde varje ”reaktionär” förändring rivas upp av vår kommande – kanske för första gången i alla avseenden fullständigt inkompetenta – (s)tatsminister.
Om skribenten: Solguru
