Solguru påminner idag om att bränder i förorter inte bara är någon sorts teoretiska exempel på ”utanförskap” eller ”etniska motsättningar”, utan att de i allt högre utsträckning drabbar verkliga människor, som lever i vardagen. Inte minst en av Sveriges viktigaste yrkesgrupper: brandkåren.

När man sitter och filosoferar över ideologi och samhälle glömmer man ibland bort att det finns ganska många människor som faktiskt lever i samhällsexperimentet Sverige, och drabbas av dess galenskaper utan att egentligen kunna formulera vad som är problemet. Eller, för att vara exakt, utan att tillåtas formulera vad som är problemet. Svenska brandmän torde vara några av de i dagsläget mest utsatta för denna situation – och det dessutom fullständigt oförtjänt.

Oklanderlig yrkeskår
Brandkåren är den yrkeskår i Sverige vars verksamhet torde vara allra svårast att kritisera. Man släcker bränder – man räddar liv – och man gör det oavsett vem det handlar om. Man gör sitt jobb med avsevärd fara för sin egen säkerhet, och man stöter ständigt på svårt skadade människor – antingen det handlar om att vara först på plats vid en trafikolycka, eller att dra ut brännskadade personer ur hus. Man riskerar liv och lem, och utsätts dessutom ständigt för möten med människor som förlorat allt de äger och har, som ådragit sig svåra och inte sällan permanenta eller dödliga skador. Det handlar om extremt fysiskt och psykiskt påfrestande arbetsuppgifter, och om en grupp vilken som yrkeskår har en näst intill oklanderlig moral. En som kan rädda ditt liv imorgon.

När den här gruppen får stenar i huvudet på väg till jobbet, utsätts för ständiga trakasserier och måste ha poliseskort till sina arbetsplatser är det något som är fel – och några det är fel på. Det håller inte att gråta krokodiltårar och fortsätta skicka ut räddningspersonal under ungefär samma omständigheter, samtidigt som man försöker skjuta över skulden på allt och alla utom dem som faktiskt begår brotten. Det är moraliskt förkastligt och logiskt ohållbart – det går inte. Men gudarna ska veta att det finns många som tycker att det är värt att försöka.

Bortförklaringar
När det gäller stenkastning mot polis går det alltid att ta upp de vanliga bitarna – polisen är rasistisk, ”stannar folk utan anledning” och får som vanligt skylla sig själv.  En annan klassiker är talet om att ”i de här människornas hemländer är polisen inte alltid något positivt” – en erfarenhet som tydligen överförs via blodet, så att även den andra generationens nysvenskar blandar ihop svensk polis med diverse säkerhetstjänster från tredje världen. I fallet med brandkåren blir detta påstående bara löjligt, men det har framförts. ”I de här människornas hemländer är räddningstjänsten inte alltid något positivt”. Nähä? Startar somalisk och irakisk brandkår bränder, eller hur tänker man?

Det hela är otvetydigt trams. Alltså får man falla tillbaka på ”utanförskapet” och ”rasismen”, som om dessa fenomen på något sätt gjorde våld mot yrkesmän som arbetar för att rädda liv och egendom legitimt, eller kanske nödvändigt. Och de som desperat försöker förbättra situationen för brandmännen är totalt bakbundna – de måste legitimera sina krav på att slippa bli terroriserade när de gör sina jobb med att ”de boende” kan drabbas av bristande service. Visst – det är naturligtvis inte bra om folk brinner inne i Göteborgs förorter, oavsett form och färg. Men det är ett problem i sig att en av Sveriges viktigaste yrkesgrupper utsätts för våld på väg till att släcka bränder – bränder som inte sällan startats av samma svin som sedan släpper stenar i skallen på brandmän från broar. Det är det riktiga problemet – det ska diskuteras i och för sig – som huvudproblemet i sammanhanget, inte som något sekundärt.

Naturligtvis finns det ”strukturella förklaringar” – inte minst att de här områdena blivit en soppa av skilda kulturer hopträngda på samma område, som vantrivs i grunden. Fler fotbollsplaner och väldokumenterat impotenta ”åtgärder mot rasism och diskriminering” hjälper dock inte för att bekämpa den typen av problem. Och alldeles oavsett vems ”fel” det ena eller det andra är, ska svenska brandmän aldrig utsättas för våld när de åker för att utöva sitt redan farliga och påfrestande yrke. Det är den allt överskuggande frågan – och alla som vill byta fokus till att tala om ”samhällets roll”, ”polisens rasism” och ”utanförskapet” smiter ifrån ämnet.

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.