Det har upprepade gånger på bloggen nämnts att vi är inne i en ekonomisk kris, och att denna kommer att åtföljas av både en klasskampsvåg och ökade etniska konflikter. Ett oväntat tidigt exempel på denna klasskampsvåg är de kravaller som den senaste tiden ägt rum i östra och södra Europa. Det hela började med gatustrider mellan ungdomar och polis i flera grekiska städer, som reaktion på polisens dödsskjutning av en 15-årig pojke. Vi har under 2009 sedan sett upplopp i Bulgarien. De har nu följts av omfattande upplopp i de baltiska staterna.

Idiosynkratier

Alla dessa upplopp kan alltså mer eller mindre förklaras som sociala protester, med sin grund i ekonomisk kris och en legitimitetskris för den politiska klassen. Samtidigt färgas de i varje enskilt land av just det landets unika förutsättningar. I svenska Rosengård färgades det hela därför av den svenska ”integrationsproblematiken” i kombination med existensen av en relativt manstark och anrik autonom rörelse. Även i Grekland fanns ett etniskt inslag, där många gripna inte var etniska greker. I Baltikum har det förekommit anklagelser om att protesterna manipuleras av den ryska grannen, som ett led i försöken att destabilisera de baltiska staterna (inte minst tydligt under tidigare år, då den ryska minoriteten reagerat på flytten av sovjetiska minnesstatyer). I Bulgarien ingår de styrandes korruption som ett av skälen till missnöjet. Rent politiskt är bilden också komplex. De flesta protesterna har organiserats av klassiska vänstergrupper, som miljöaktivister och fackföreningar, men det har också rapporterats om deltagande av högerradikala aktivister, fotbollshuliganer med kopplingar till extrema politiska grupper, och skinnskallar. Dessa länder har också stora bondebefolkningar, som deltagit i protesterna.

Gemensamt för de flesta av dessa upplopp är dock den ekonomiska situationen, som bidrar till en förlust av förtroende för de styrande. Alltså en legitimitetskris. Liknande fenomen kan vi bevittna i övriga världen, där inte minst Kina lever under hotet från de miljoner arbetslösa som kommer att bli följden av krisen och där flera afrikanska länder sannolikt kommer att skakas av ökade matkravaller.

Medias reaktion – ”vi pratar inte om elefanten i vardagsrummet”

Intressant är att studera hur svenska media rapporterat om dessa politiska protester i våra grannländer. Denna rapportering har nämligen varit synnerligen begränsad. Man kan, om man utgår från att media också har en mer eller mindre medveten agenda, misstänka att detta har politiska skäl. Media delar övriga makthavares intresse av att det svenska systemet förblir stabilt. Man rapporterar därför ogärna om sådant som kan bidra till legitimitetskrisen, eller underminera den officiella världsbilden. Detta innebär att man aldrig lämnar ut signalement på vissa typer av brottslingar. Och det innebär att man inte vill att kollektiva protester ska framstå som ett av flera naturliga svar på försämrad privatekonomi, politikers korruption och lögner, och liknande.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.