Den tyska paletten

Historia, Politik

Svart-gult
Sedan början av 60-talet har Tyskland styrts av tvåpartiregeringar med majoritetsstöd i förbundsdagen. Kungamakaren var ofta det liberala FDP (gult) som under 60-talet regerade med kristdemokraterna (svart) under Konrad Adenauers och Ludwig Erhards ledning. Större delen av 80- och 90-talen ingick man i Helmut Kohls mitten-höger-regeringar.

Rött-gult
Under 70-talet valde FDP att stödja de socialdemokratiska förbundskanslererna Willy Brandt och Helmut Schmidt. En av de största liberala profilerna under dessa år var Hans Dietrich Genscher som först var inrikesminister, men som därefter blev mest känd som Tysklands utrikesminister, en roll som han sedan hade i flera Kohlkabinett.

Rött-grönt
1998 ingick de gröna för första gången i ett tyskt kabinett under socialdemokratisk ledning. De röd-gröna fick förnyat förtroende 2002, och regeringschefen Gerhard Schröder hade den gröne Joschka Fischer vid sin sida som ställföreträdande kansler och utrikesminister, alltså samma roll som liberalen Genscher tidigare hade haft.

Svart-rött (GroKo)
Angela Merkel har sedan 2005 bildat två regeringar tillsammans med socialdemokraterna, men efter det senaste valet i september så visade det tyska folket sitt missnöje med denna storkoalition (Große Koalition). De båda regeringspartierna förlorade mängder med väljare, men behöll sin samlade majoritet i förbundsdagen. Trots detta meddelade SPD att man går i opposition.

Svart-gult-grönt (Jamaica)
Med SPD i opposition var Merkel tvungen att försöka liera sig med två partier, något som inte skett i Tyskland på 60 år. Hon valde att bjuda in liberalerna och de gröna till samtal, men efter nästan två månaders förhandlingar valde liberalerna att kliva av. Det var lite förvånande eftersom den största stötestenen varit den migrationspolitiska konflikten mellan de gröna och bayerska CSU som ingår i Merkels kristdemokratiska union. Troligen beror det liberala avhoppet på partiets två huvudförhandlare, Christian Lindner och Wolfgang Kubicki, som ofta beskrivs som besatta av sitt ego. Psykologi ska inte underskattas i det politiska spelet.

Rött-gult-grönt (Ampel)
Trots den tyske presidentens vädjan till sina kamrater i SPD står partiledaren Martin Schulz på sig och vägrar regeringssamverkan med Merkel. Det har fått till följd att Mutti hotar med nyval. Om SPD repar sig rejält skulle de kunna sikta på att själva ta kanslerposten i en annan oprövad koalition, en så kallade Ampelkoalition efter tyskans ord för trafikljus. Det är dock tveksamt en konstellation skulle få ihop en majoritet efter ett nyval, och liberalerna vill förmodligen ändå inte vara med. Om FDP:s framgångstrend står sig kan det i stället öppna för en klassisk svart-gul regeringsbildning.

Rött-rött-grönt
Detta vänsteralternativ bestående av SPD, vänstern och de gröna har prövats på delstatsnivå i Thüringen under ledning av vänsterpartisten Bodo Ramelow, men är troligen inte aktuellt på nationell nivå på grund av vänsterpartiets politiska program och historia.

Svart-grönt
Efter liberalernas avhopp skulle möjligen de två återstående Jamaicapartierna kunna bilda en svart-grön regering. Samverkan mellan CDU och De gröna har funnits i flera tyska storstäder i de västligaste delarna av landet, och även på delstatsnivå, t ex Baden-Württemberg under ledning av Winfried Kretschmann från De gröna.

På nationell nivå är även denna lösning oprövad, och eftersom de gröna är det minsta av förbundsdagens sex partier så räcker deras stöd idag inte för att skapa en majoritetsregering. Om de två kan samla en majoritet efter ett nyval så kan de möjligen kunna komma överens. De grönas Cem Özdemir och Simone Peter verkar mer samarbetsvänliga än liberalernas Christian Lindner och Wolfgang Kubicki. Om De gröna dessutom fokuserar på miljöpolitiken i stället för på migrationspolitiken kan ett svart-grönt samarbete bli fruktbart.

Svart-blått
Valet i Österrike i oktober resulterade i stora framgångar för det konservativa ÖVP (svart) och det nationalistiska FPÖ (blått). Förhandlingarna dem emellan har gått betydligt smidigare än mellan partierna i Berlin, och österrikarna kan snart se fram emot en svart-blå koalition så snart som Sebastian Kurz (ÖVP) och Heinz-Christian Strache (FPÖ) är överens om detaljerna. Då partierna regerade ihop senast hette partiledarna Wolfgang Schüssel (ÖVP) och Jörg Haider (FPÖ).

Ett tyskt nyvalsresultat med nya framgångar för nationalistiska Alternativ för Tyskland (blått) skulle tillsammans med ett stärkt CDU/CSU kunna ge det parlamentariska underlaget för en svart-blå tvåpartiregering. Det kommer dock Angela Merkel aldrig att gå med på eftersom hon är lika oikofobisk som Fredrik Reinfeldt. Det är symptomatiskt att CDU har sitt starkaste stöd hos väljargruppen äldre kvinnor. Framtiden tillhör inte trötta tanter som Mutti, den tillhör den ungdom som röstade fram den blott 31-årige Kurz till kanslerposten i Österrike. Vi får nog helt enkelt avvakta Angelas avgång och hoppas att CDU därefter tar några rejäla kliv till höger.