Jag har kommit rejält på avvägar flera gånger i livet. Vid ett sådant lyckligt tillfälle snubblade jag över den förträfflige författaren F William Engdahl. Engdahl hade tagit till vara den inte minst i denna stund högaktuella berättelsen om den iranske patrioten och premiärministern Mossadegh.
Motpols redaktör har bett mig om en text om Mossadegh, och jag har gått med på att berätta vad jag vet, vilket är rätt lite. Och för att dryga ut den berättelsen en aning ska jag berätta hur det kom sig att den här berättelsen kom till mig alls. Saken kan möjligen ha sitt intresse.
Alldeles i slutet på 1990-talet var jag vikarie på en skola i Lunds mera proletära kvarter. I en av klasserna hade jag väldigt trevligt hela tiden. Jag kände mig föranledd att ta ut svängarna lite. Jag hade den här sjundeklassen i engelska. Jag vill minnas att ett av styckena i läroboken handlade om USA på 1960-talet på något sätt. Kanske rentav om president Kennedy. Kanske rentav om mordet på honom. Andan flög i alla fall i mig. I ett annars dött pass en fredag eftermiddag eller så tog jag mig för att visa den här klassen Oliver Stones långa film om mordet. Eller rättare sagt: Om åklagare Garrisons åtal mot en misstänkt deltagare i mordkomplotten fem år efter mordet.
I någon mening gjorde jag succé med mitt tilltag. Eleverna tyckte filmen var fantastisk. Och bättre ändå: flera av dem intogs av en het lust att få veta hur det nu var med det där mordet egentligen. Det var en hel fluga i klassen ett tag. De hade ju begripit att Warrenkommissionen var bara båg. Nå? Vem var det? Ja, jag visste inte själv svar på den frågan. Men jag var lika nellen som eleverna, egentligen. Och eftersom eleverna frågade fick jag ju göra ett försök att leta upp ett svar. Och det gjorde jag. Mer och mer. Och jo, även på min fritid.
Jag var inte färdig lärare. Jag hade inte ens påbörjat lärarutbildningen. Jag fick ju göra det nu, tyckte jag. Det var dags att få sig ett yrke. Och jag tyckte väl att jag hade en klar bana uppstakad åt mig efter den här fantastiska succén med Stones film.
Jag slutade alltså mitt knäck på den där skolan och sökte in på lärarhögskolan i Malmö.
Det var dumt gjort av mig. Ja, kanske inte att söka in. Men jag begrep inte i tid att jag inte passade in. Inte på lärarhögskolan. Inte som lärare. Jag ville väl inte inse det. Istället föll jag hela tiden tillbaka i det som verkligen hade mitt intresse. Kennedy-mordet. Vid det här laget hade nätet blivit tillgängligt även för min del. Jag blev tvångsmässig gäst hos en engelsk lärare som hade satt upp en hel nätverksamhet om mordet på Kennedy. Läraren hette John Simkin. Hans verksamhet hette ”Spartacus Education”. Simkin hade fått för sig att han borde bättra på sin undervisning med digitala medel. Resultatet var Spartacus. Spartacus var inte från början ägnad bara åt Kennedy-mordet. Men Simkin hade väl råkat ut för samma sak som jag: han hade väl fluktat på den här mordhistorien och så hade han blivit fast. Och det gick lika illa med hans kunder. Spartacus var en rasande snabbt tillväxande verksamhet.
En av Simkins innovationer var ett mycket stort dialogforum. Den av trådarna som handlade om Kennedy-mordet växte snart över alla breddar. Simkin fick nya gäster och deltagare hela tiden. Han bjöd in författare. Snart hade han en del samtidsvittnen också. Jag minns särskilt ett, Gerry Hemming. Hemming var en galning, det stod snart helt klart. Men hade han faktiskt också själv varit med i mordkomplotten? Han påstod det, till hälften. I mångordiga och samtidigt frustrerande förtäckta meddelanden. Ungefär som Christer Pettersson påstod att han mördat Palme. Hade. Hade inte. ”Vem vet?”
Jag tror att en sak som ytterligare bidrog till att jag blev fast hos Simkin var att skribenter hos honom ofta kommenterade mera samtida tilldragelser också. Elfteseptember, bland annat. Mitt allra första egna intryck av den händelsen var att den var bluff. Trickfilmning. Besökarna på Simkins forum hade liknande och andra åsikter. Det rådde alltså andra normer där än i den svenska offentligheten. Jag fann att det fanns en hel offentlighet utanför den tryckta svenska offentligheten. En som var på ett helt annat sätt öppen i taket. På engelska, visserligen. Men ändå.
Skribenterna hos Simkin berättade vad de visste. Dryftade saken med varann och Simkin. Mycket hade de själva inhämtat i böcker. Två författare som väckte mitt intresse så pass att jag tog mig för att läsa dem var jag kom åt, det var Webster Tarpley och F William Engdahl.
Det här bör ha varit mellan 2004 och 2008 någon gång. Jag minns att jag vid det laget var på knäck på en annan skola. Jag hade tråkigt långa tider. Skolverksamheten var ett skämt. Jag borde ha rest mig och gått, egentligen. I stället försjönk jag i ”studier” igen. Simkin. Tarpley. Engdahl. Engdahl hade skrivit en bok. ”A Century of War: Anglo-American Oil Politics and the New World Order”. Andra utgåvan kom ut 2004. Jag vill minnas att jag beställde den strax efteråt.
Både Tarpley och Engdahl hade ett förflutet i Lyndon LaRouches besynnerliga rörelse. Båda hade vid det här laget lämnat den igen och börjat på egen kula. Engdahl var ”konsult” och bosatt i Schweiz. Han hade en rätt omfattande verksamhet på nätet. En hel del av materialet var på tyska.
LaRouche hade lärt sitt folk att fienden för amerikansk del, det var den brittiska monarkin. Den brittiska monarkin var en svindel. Den var oligarkisk. Den ägnade sig bland annat åt en omfattande global handel med narkotika.
Tarpley och Engdahl hade som sagt var börjat på egen kula. Jag tror till och med att de hade brutit med sin tidigare mycket högt beundrade ledare, LaRouche. Men de hade bibehållit sin ledares låga uppskattning av den brittiska monarkin.
Engdahls bok handlade om hur britterna upptäckte oljans betydelse och utlöste första världskriget för att komma i besittning av oljekällorna i Mesopotamien och för att förhindra att tyskarna gjorde det före. Tyskarna var en god bit på väg när första världskriget bröt ut. En hel järnväg mellan Berlin och Bagdad höll på att komma till stånd. Bokens framställning fortsatte genom världskrigen, fram till samtiden. ”Ett hundraårigt krig”. För min del var boken en väckelse. Plötsligt tyckte jag att jag förstod hur 1900-talet egentligen hade varit beskaffat.
Det var hos Engdahl jag första gången mötte historien om Mossadegh. Det är möjligt att jag misstar mig. Jag hade lärt mig att läsa Michel Chossudovsky på Simkin också. Chossudovsky har också yttrat sig om de här sakerna. Men jag tror, som sagt var, att första mötet för min del var hos Engdahl.
Engdahls bok är verkligen förträfflig. Jag menar att den är så bra så den borde vara lärobok. På gymnasiet, lämpligen. Om vi ska ha en sådan inrättning kvar i fortsättningen.
Se bara på rubrikerna: ”The three pillars of the British Empire”. ”The global fight för control of petroleum begins”. ”Oil becomes the weapon, the Near East the battleground”… Ja, och den här underrubriken: ”Arthur Balfour’s strange letter to Lord Rothschild”.
En av underrubrikerna i Engdahls bok är den här: ”Mohammed Mossadegh takes on Anglo-American oil”. Alltså ungefär: ”Mossadegh utmanar de angloamerikanska oljejättarna”. Det är sex sidor text. Där står bland annat följande: Britterna försökte efter kriget att behålla så mycket av imperiet som man bara kunde. Fokus för den brittiska ansträngningen var råvaror av stor betydelse. Bland annat oljan. I augusti 1941 ockuperade ryssar och britter var sin del av Iran. Shahen avgick. Hans son uppsteg på tronen. Det antogs allmänt att den svage monarken skulle visa sig allra minst foglig gentemot de två ockuperande makterna. Ryssar och britter plundrade Iran på livsmedel. En hungerkatastrof bland iranierna var följden. Tiotusentals iranier dog av svält. Styret i Iran var desperat. I sin desperation vände sig styret till USA och bad om hjälp. USA svar på iraniernas böner var Norman Schwartzkopfs far. Generalen Schwartzkopf byggde upp en ”iransk” armé som senare skulle visa sig vara en fiende till landet. De allierade ledarna sammanträffade i Teheran 1943 och beslutade bland annat att ryssar och britter skulle fortsätta att lägga vantarna på iraniernas olja, i var sin del av landet. Men vid det här laget hade det uppstått en nationell opposition i Iran. Ledaren för denna opposition var Mohammed Mossadegh. Mossadeghs rörelse hade mandat i parlamentet. I december 1944 lade den fram en motion om nationalisering av Irans olja. 1948 hade ockupanterna förstått att iranierna inte ville ha dem kvar i landet. De – framför allt ryssarna – hade börjat att dra sig tillbaka. Engdahl beskriver ockupanternas makt över landet som i stort sett fullständig. Det är egendomligt att tänka sig att iranierna ändå ansåg det mödan värt att försöka att få ut ockupanter som de inte var i stånd att bekämpa militärt. 1947 hade Mossadegh säte i en regering som försökte att ta upp en förhandling med britterna om ett återlämnande eller i alla fall en delning av tillgången till oljefyndigheter i södra Iran, några av landets ymnigaste. Britterna vägrade. Britterna obstruerade. Mossadegh gav sig inte. Han, jurist utbildad i Schweiz, lyckades att få Irans sak prövad inför en internationell förlikningsdomstol. Mossadegh var sin egen sakförare. Och han lyckades så bra med sin framställning att domstolen måste medge att Mossadegh och Iran hade rätt: Britterna hade ingen laglig rätt till oljan i Iran. 1953, berättar Engdahl, hade anglosaxarna sitt svar till Mossadegh klart. Eisenhower avslog en iransk anhållan om ekonomisk hjälp. Bröderna Dulles skickade generalen Schwartzkopf tillbaka till Iran. Anglosaxarna genomförde med hjälp av ”rojalister”, en kupp mot det lagliga styret. Kuppen hade föregåtts, skriver Engdahl, av två hela år av ekonomisk krigföring. ”Sanktioner”. Om begreppet är bekant.
Den anglosaxiska kuppaktionen mot det lagliga styret i Iran bar namnet Ajax. Anglosaxarna satte upp den sig i exil befinnande shahen Reza Pahlevi. De angloamerikanska bolagen behöll den iranska oljan. USA och Storbritannien hävde sanktionerna. Deras ordning var återställd.
Om skribenten: Mats Loman
