Elegi 7.IV.17

Aktuellt, Kultur, Rekommenderat

Danserskornas långa rad är splittrad,
skärvorna ligger svarta som blod.
De små skära skorna med sina breda
sidenband är fläckade av tårar.
Du steg tillbaka, du nästan flicka, in
bland skuggorna som blir allt svårare att se.
Blinda är de som talar nu när man bör tiga.
Endast de som sjunger ser
att den som gått aldrig kommer åter
och att minnets skuld är det enda som blir kvar.
Du ligger söndersliten, bokstavligen söndersliten.
Men du ligger inte, du är inte längre där.
Dessa som alltjämt strömmar genom Sions gator
likt ett smutsigt livlöst vatten,
dessa som redan har allting glömt
därför att de har glömt sig själva,
gömt sig bakom jagets spegelbild,
kan bara återfå sin oskuld genom våldet,
genom att känna först en skräckfylld smärta
och sedan sorgen och vreden som befriar.
Därför fyller de nu gatorna som om inget hänt
med samma meningslösa språk som förut.
Ty att återfå sin oskuld, sin renhet,
att återfå det djup där vi kan mötas och förenas,
är för dem mest skrämmande av allt.
Vit av ljus reste du dig, klädd i vitt gick du,
och de som stod där vände sig om för att inte
bländas, vände sig bort för att inte se.
Nej, Sion sitter inte övergiven av sina älskare!
Om dagen glänser hon av guld och pärlor,
om natten glöder hennes buk av hunger.
En hägring är hon som kräver verkligheten
som offer för att inte förblekna och försvinna.
Sion kallar sig den eviga lyckans och fredens rike,
men lögn och orenhet sköljer genom hennes gator
förbi de ihåliga templen och palatsen,
förbi dem som säljer vad de inte äger.
Smärtan är det sista språk som korrumperas.
När inte ens smärtan förmår säga oss sanningen
tillhör vi inte längre de levandes skara.
Låt inte martyrerna dö ännu en gång!
Låt deras blod öppna dina ögon.

Skingrad som körsbärsblom i vinden,
skingrad och likväl kvar som himlens blåa
ljus mellan de ännu kala grenarna.
När regnet faller stilla om våren
och gräset lyser som av eget ljus
och du förstår att det som stiger åter,
likt en danserska, liten och späd,
ut ur det som var och in i det som är,
är livet självt, upp ur den kalla jordens mörker
och minnets skuld och åter in i dagens ljus.
Du ser på nytt de söndertrasade stegen
och känner plötsligt fasan starkare igen.
Men du viker inte undan, du vänder inte bort.
Du för henne vid handen upp i ljuset.
Du ser. Du minns. Och du vill aldrig glömma!