Gautica Del 3: Den kluvna ön – två riken blir ett

Aktuellt, Debatt, Historia, Indo-europeana

I den sista delen av Gautica rasar ett inbördeskrig mellan götar och svear som riskerar att oåterkalleligt förstöra Scandza. Bandet till de gotiska förfäderna har försvagats, kvar finns endast legender och myter om den tid när deras namn ärades och fruktades över hela världen. Svearna leds till en början av konungen Gandir, som förbereder försvaret av svearnas näste Ubiswail inför götarnas angrepp. De sistnämnda leds av den mäktige krigaren Athawulf, som är lika klipsk som han är skicklig i strid. Gandir blir förrådd av en av sina närmaste rådgivare, Jondur, som för rådslag med Athawulf. Den som tar befälet över staden efter sveakungens mord är Torik, ledaren för kungens garde. Hans hämndbegär får snabbt utlopp när han griper Adle, Jondurs bror. Till slut stormas Ubiswail av götarna; de är skoningslösa mot alla som gör motstånd, inklusive Torik. De finner bland motståndarna Gandirs kvarvarande söner, Smert och Svitjod. De båda skonas, vilket visar sig vara en stor olycka för Jondur, men också för hela Scandza.

De två svekfulla sveasönerna inleder en hämndorgie som inleds med  återerövringen av Ubiswail. Därefter sätter de upp en armé mot Athawulf och götarna. Både svearna och götarna får på olika vägar kännedom om förekomsten av en mystisk ö,  känd som den ”kluvna ön” – Hisingen. Det är på denna ö som berättelsen kulminerar; ett fruktansvärt slag tar vid dör götar och svear brutalt störtar in i varandra. Athawulf kämpar intensivt mot de båda sveabröderna. Efter en grym strid som sveper fram och tillbaka lyckas Athawulf slutligen ta död på Smert. Svitjod kämpar därefter intensivt för att hämnas ännu en familjemedlem som fallit offer för götarna, vilket utmynnar i att han lyckas nedgöra Athawulf på marken. Precis när han skall slå det avgörande slaget lyckas Athawulf övertala honom om det meningslösa i striden. Han hänvisar till den gotiska historien, hur även deras förfäder ofta kämpade mot varandra med avstamp i låga motiv. Ytterst sett har detta inte gynnat den gotiska nationen, varefter Athawulf föreslår Svitjod att de ånyo enar Scandza – ett nytt rike, styrt av götar och svear i förening. Den kluvna ön, där den sista slitande striden mellan svear och götar rasat, symboliserar den nyfunna enighet som uppstått. Även en ö som är kluven är likväl avgränsad gentemot sin omvärld; på samma sätt som svearnas och götarnas rike är delat, är likväl deras enighet gentemot den omgivande världen ett faktum.

Bedriften som Athawulf står för, att lyckas övertyga Svitjod i ett ögonblick när han själv är nära förestående döden, ligger i anslutning till en västerländsk idétradition. I Odyssén är det Pallas Athena som griper in och avslutar de oändliga släktfejderna; i de isländska sagorna är det kristendomen som hindrar öns invånare från att fortsätta ha ihjäl varandra. Det är när de inbördes striderna upphör och vi upplåter åt högre makter att agera domare, när rätten föds, som också civilisationen som sådan gör sitt inträde – detta utan att nödvändigtvis förakta äldre seder och bruk. Grunden för det framtida nordiska riket läggs i samma ögonblick som de inbördes striderna mellan götar och svear upphör. Därmed avslutas en omvälvande gotisk historia, som haft sin upprinnelse i en mytisk urtid, vilken utmynnat i en lång rad historiska händelser och som kulminerat i skapandet av ett enhetligt, men likafullt mångsidigt rike.

 

Reflektioner – det försummade gotiska arvet

Vår stormaktstid brukar vanligen hänföras till åren 1648-1721 – mellan den westfaliska freden och förlusten i det stora nordiska kriget. Den verkliga politiska storhetstiden – den gotiska – löpte från 200-talet till reconquistans påbörjande 722 i samband med slaget vid Covadonga. Det kulturella inflytandet sträckte sig emellertid mycket längre. I Sverige kunde vi erfara detta genom den götiska tradition som blomstrade under stormaktstiden och det tidiga 1800-talet – en tradition som bör utforskas och relateras som viktig historisk bakgrund till en framväxande svensk dissidentrörelse.

Vad är en svensk? Till att börja med är svensken got – det är hans metaidentitet, den som sträcker sig över källorna och minnet och som än i dag präglar hans levnadsstil och känsla för kultur och civilisation. Detta borgar för en möjlig faustisk renässans, en andlig påminnelse om vår historiska förmåga att ge uttryck åt traditionens innehåll genom kulturens varierande former.

Det är av oerhörd vikt att den historiska aspekten betonas vid bedrivande av politik. När vi studerar geografi och det svenska landskapets varierande förutsättningar, inser vi att det finns ett kärnland – helig mark för goterna – som vi har ett historiskt band till. De historiska goterna vandrade efter frälsning på kontinenten och deras inre strävan präglade också deras upptäcktsfärder i Atlanten och i Österled. Utökat handelssamarbete mellan länderna vid Östersjön bör exempelvis vara en prioriterad geopolitisk fråga, liksom gemensamt civilisations- och kultursamarbete med de folk som är oss närbesläktade. Den övergripande identiteten för goterna är emellertid det historiska Europa, tillsammans med europeiska släktingar i Nordamerika, Australien och Nya Zeeland.

Med Gautica har jag ämnat väcka intresse för vårt försummade gotiska arv. Det är ingen vetenskaplig studie, utan en suggestiv berättelse, baserad på urval av olika nordiska myter och legender. Om de som läser boken utvecklar ett bestående intresse för goterna har jag uppnått mitt mål med verket. Kanske kan vi längre fram skapa institut och organisationer som med större resurser kan utforska vår gotiska historia och aktualisera det i vår egen samtid – exempelvis genom att kartlägga det gotiska språkets funktion (det funkade med hebreiskan – kanske kan våra efterlevande någon gång utveckla ett gotiskt språk, baserat på våra förfäders?). Det är hög tid att återkoppla till vår historiska metaidentitet, det gotiska arvet.

Pin It
  • RNE

    Birger Jarl var ju den som enade Öster och Västergötland, när han grundade sin kungaätt (Bjälboätten som ibland felaktigt har kallats Follkungaätten). Sedan lade han Svealand under sitt välde med att sätta lås för Mälaren vid Agnefit (Stockholmen).
    Birger Jarl är den verklige riksenaren som satte ihop Sverige till ett helt rike.