Gautica – Del 2: Goternas konung – valet mellan världen och kärleken

Aktuellt, Historia, Indo-europeana

Vi fortsätter genomgången av Gautica med verkets andra del, Goternas konung.

 

Goternas konung – valet mellan världen och kärleken

I Goternas konung skildras hjälten Alarik och dennes äventyr under den dramatiska perioden mellan 300- och 400 talen som innebar Romarrikets definitiva nedgång. Berättelsen inleds med en profetisk beskrivning om ett stort hot som närmar sig Rom. Det berättas om ett folk som med Guds mandat blivit satta att straffa romarna för deras tilltagande lättsinne och letargi; det mäktiga imperium som en gång expanderade och strävade oförsonligt har upphört – nu finns endast ett trött släkte kvar som inte vill eller vågar strida för högre värden och principer. Romarna tittar inte längre upp, de strävar inte längre vertikalt. De nöjer sig med det världsliga, med det som den krassa omgivningen omedelbart kan erbjuda.

Goterna är därmed kallade av Gud att förgöra det romerska imperiet och på dess ruiner anlägga grunden för en ny civilisation. Detta utgör den övergripande bakgrunden för händelserna som skall utspela sig. Vi får bland annat ta del av den stora drabbningen vid Pollentia, kampen mellan den romerske generalen Stilicho och goternas härskare Alarik, rivaliteten mellan de gotiska ledarna Fritigern och Athanarik, nedbrännandet av Vestalernas tempel och det legendariska mötet mellan Alarik och Memfis hydra.

Goternas konung bär på många teman, vilka samtliga vävs samman i Alariks komplexa gestalt. Dennes kamp mot sina inre demoner tangerar vid en tidlös aspekt som alla människor någon gång i livet erfar – ångest. Han försöker under lång tid undvika att engagera sig i världens bekymmer och istället fokusera på sin hembygds livsvärld. Föreställningen att lyckan står att finna i det lilla, i ens omedelbara omgivning i vilken man vuxit upp i, utgör grunden i en romantisk uppfattning, ett sätt att bemöta den oro som den omfattande världens oförutsägbara händelser slänger mot oss. Denna del i berättelsen är i högsta grad aktuell i vår egen tid, där det hela tiden talas om den ”globala byn”, om en ”värld utan gränser”, där själva livsmeningen tycks vara att vi skall blottställa oss inför hela världen, att det endast är i den stora världen, i dess totalitet, som vi överhuvudtaget är människor. Alariks kamp mot sina inre andar är en kamp som också många människor företräder i vår egen tid. För den som väljer att försöka hitta lyckan i det lilla uppstår en gnagande ångest, som ständigt påminner om de möjligheter som därmed har förkastats. För den som å andra sidan eftersträvar glädje i den stora världen, uppkommer ångesten istället för att den grundläggande mänskliga – avgränsade – gemenskapen därmed försummas. Oavsett vad vi väljer uppstår ångest; det som fäller avgörandet vilar ytterst sett på ens egen personlighet, i det som den egna vakenheten pådyvlar. Alarik har från barndomen haft ett intresse för de stora händelserna, för det som är verkligt betydande – för det som är historiskt. Det är detta djupt vilande intresse som längre fram påverkar hans avgörande livsval, det som står mellan världen och kärleken.

För även kärleken har plats i denna berättelse. Alariks bekymmer uppkommer främst ur den slitning han känner inför att älska två kvinnor samtidigt. Djupaste känslorna har han tveklöst för Sannir, hövdingen Athanariks brorsdotter. Dessa väl förankrade känslor väger emellertid lätt i den stund då Sannirs syster Wena förför Alarik – en händelse som får stora konsekvenser. Ytterst sett är det ångern för trolösheten mot Sannir som får Alarik att bestämma sig för att konfrontera Memfis hydra, ett fruktansvärt hot som få i hans samtid känner till. Hydran utgör den fruktansvärda symbolen för den röta som drabbat Rom, som stulit hennes vitalitet och ungdom. Det är för att befria det livströtta Rom som Alarik strävar vidare, för löftet om en ny och levnadsglad värld bortom det gamla imperiets innehållslösa dagar.

Till skillnad från många gestalter som skildras i den nordiska levnadsvärlden, framförallt i de senare isländska sagorna, så är Alariks karaktär inte gjuten i sten; han påverkas och förändras, han lär sig av sina misstag och låter sig influeras av andra. Innerst sett så är han emellertid densamma han alltid varit; det är hans i barndomen grundlagda äventyrslystnad som gör det möjligt för honom att sträva, även om också själva tidens händelser tycks knuffa honom vidare  mot ett ofrånkomliget öde. Goternas konung präglas av en omfattande ödesmystik som även de isländska sagorna kännetecknas av i hög utsträckning. Det är tanken på det stora ödet som driver Alarik vidare, som får honom att fortsätta sin vandring på den svåra väg som ytterst sett kommer kräva hans offer. Hjälten som offrar sig för världens fortgång är ett annat tema som vi känner igen i dylik hjältediktning; tydligaste parallellen är Sigfrid i Niebelungens ring, men också verkliga personer har haft ett liknande patos. Beethoven önskade med sina passionerade symfonier försona sig med mänsklighetens grymmare sidor – hur skulle det vara möjligt att kalla människan för en ond och grym varelse när hon samtidigt var kapabel att skapa något så vackert? Det är emellertid inte för att förkovra mänskligheten som Alarik offrar sig, utan för att goternas existens skall säkras; det är arvet från Berik, föreställningen om det stora gotiska ödet, om den gyllene framtiden bortom det fallna imperiet, som Alarik kämpar för.

Goternas konung utgör den främsta delen i Gautica, såväl i omfång som i betydelse. Viljan att offra sig för sitt folk, behovet av att uppfylla sitt öde, modet att konfrontera den värsta tänkbara ondska och att samtidigt bära upp förfädernas ära och minne, är samtliga teman som återkommer i berättelsen. Därmed vidareutvecklar den några av de grundläggande teman som påträffades i Minnen av Scandza. Det är arvet från Alarik och dennes gärning som skall ligga till grund för den senare utvecklingen i Scandza, som är minst lika dramatisk.

Pin It