Filmklassiker: Sagan om ringen (Jackson 2001)

Scen

Det är åter dags för en filmartikel. Denna gång handlar det om Peter Jacksons filmtrilogi baserad på Tolkiens storverk. En av mina källor för artikeln har varit Wikisidan ”Production design of The Lord of the Rings film series”. Generellt kan man väl säga att Peter Jacksons Sagan om ringen övertygar. Den levererar. Jackson är en entusiast. Han hade den rätta glöden för att överföra Tolkiens visioner till modern spelfilm.

 

1.

Ni känner alla till det fornnordiska sagofolket alver. Detta var ett slags halvgudar, starkare och vackrare än människor, men i övrigt såg de ut som vi. I alla fall enligt Poetiska Eddan och Snorres Edda. Så hur ska man gestalta dem på film så att det blir trovärdigt?

Man kan här göra som Ralph Bakshi i den tecknade sagofilmen The Lord of the Rings från 1978. Scenen med alvdrottningen Galadriel är där väldigt lyckad. Hon är överjordiskt vacker: hennes uttrycksfulla ögon, eteriska drag och slanka gestalt talar alla om saga, myt och fantasy.

Så denne Bakshi fick till det ibland. Hans version av Tolkiens trilogi har förvisso kritiserats, ofta med rätta. Filmen var underbudgeterad och skulle klämma in för mycket på sina två timmar. Men Bakshi bör inte helt ignoreras! Han hade sina ögonblick, inte bara i Lothlorien. Omvänt kan sägas att Peter Jackson, i den filmatisering han gjorde 2001-2003, ibland misslyckades med sin gestaltning. Dit hör alvdrottningen Galadriel i The Fellowship of the Ring (2001). Cate Blanchett i rollen har nog charm. Men öronen…! Stora, fula, spetsiga öron förstör hennes uppenbarelse helt. Som att tvingas gå med gristryne. Jag vet att det är en sagokonvention att ge alver spetsiga öron. Men de är i sammanhanget onödiga. Arwen (Liv Tyler) i samma filmserie klarar sig ju utan dem, trots att även hon är alv.

Hela scenen i landet Lothlorien, där Galadriel är drottning, är något överarbetad i Jacksons version. Han har stoppat in för mycket, gjort träden för himmelshöga, öst på med för mycket effekter helt enkelt. En regel inom estetiken säger. ”Go all the way, then step back.” Jackson har inte alltid greppat det. Bakshi däremot förstod det. Hans film från 1978 var inte alltid så genomdålig som det sägs. Dessutom, vad gäller det att Bakshis film bara behandlade två av trilogins delar, att den tog abrupt slut, så finns det bot. 1980 kom nämligen en tecknad film från ett annat bolag (Rankin/Bass) som skildrade trilogins sista del. The Return of the King heter den.

Denna tecknade 1980-film har liksom 1978-filmen sina kompromisser. Men det hela funkar i stort sett. Originalet i sammanhanget är ju ändå Tolkiens böcker från 1950-talet, The Lord of the Rings, trilogin om Härskarringen. Så även om man hyllar Jackson som Tolkiens bäste tolkare så är hans filmer ändå bara en tolkning. Även Jackson har kompromissat. Men med det sagt, Jacksons Ring är värd sitt beröm. Han gav trilogin rätt format på film, som tre tretimmarsfilmer. I resten av denna artikel ska jag fokusera på detta verk.

2.

Peter Jackson gjorde alltså film av J. R. R. Tolkiens Ringtrilogi. De tre filmerna heter The Fellowship of the Ring (2001), The Two Towers (2002) och The Return of the King (2003). Jag måste säga att jag var lite orolig när jag på 90-talet hörde att detta verk skulle bli av. Filma Tolkien på Nya Zeeland…? Blir det inte bara som Herkules nya äventyr med Kevin Sorbo då, med läder och nitar bland ormbunkar och palmer…? Så tänkte jag. Men jag behövde inte oroa mig. Man må ha använt Nya Zeeland för många scener men känslan överlag är ändå kärvt nordisk. Man har till exempel barrträd även på denna antipodiska ögrupp.

Projektet var storslaget. Jacksons film har den, ska vi säga, verkshöjd som krävs för en etablerad litterär klassiker som denna, en saga rik på miljöer, figurer och fantasterier. Som antytt: Jackson levererade. Han rodde det hela i hamn. För det lyfter jag på hatten. Det må vara att en sådan här film mer handlar om produktion än om konstnärlighet, men det finns spelrum även för det senare här. Dit hör sådant som att man tagit sig vissa friheter för att få till scenisk briljans, lagt till element som Tolkien inte har i sin bok. Dit hör en så enkel sak som ”plate armour”, senmedeltida heltäckande plåtrustningar. Tolkien nämner bara ringbrynjor. Men att man i filmen tog med skinande plåt var bra, det gör intryck av ”a knight in shining armour”, vilket speglar den andliga dimension som verket har. Det är kamp mot ondskan, en kamp som pågår även nu. Globalismens Mordor kastar sin skugga över världen men än gör Ljusets makter motstånd, såväl i Midgård som här.

Detta är sanningen. Det må vara en liknelse, detta att kalla 2014-verkligheten vad gäller debattklimat och tidsanda som påminnande om striden mellan gott och ont i Tolkiens Midgård, men jag anser att det hela har bäring. Debattklimatet är inte normalt. Och världspolitiken av idag är extrem, med en västlig maktmaffia som vill ha storkrig i Mellanöstern och krig mot Ryssland, och den som säger emot detta blir stämplad som en paria. Nu kommer förvisso denna maktmaffia att misslyckas liksom Sauron i hans ambitioner, men än är striden inte över. Mer om Tolkienfilmernas aktualitet senare i artikeln.

3.

Jackson är en entusiast. Han läste Tolkiens verk i unga år och drogs in i denna speciella fantasivärld. Som filmintresserad frågade han sig då: var är filmen? Har ingen gjort film på denna bok? – Så i ljuset av att det endast fanns en halvlyckad tecknad film i ämnet så drog han åstad för att göra sin egen version. Detta är viktigt. Jackson närde en dröm att få regissera denna filmserie. Han var inte en slumpvis regissör utvald av ett filmbolag. Han påminner såtillvida om George Lucas, vars likartade verk Star Wars jag skrev om i Nationell Idag 23/2014. Båda verken domineras av sina ”production values”, båda verken har bredvid sig en hel industri av leksaksfigurer, fotoböcker, affischer osv. Men det är inte hela sanningen. Inom ramen för Lucas’ projekt skapades minnesvärd scenografi och detsamma blev fallet i Jacksons Lord of the Rings.

Jackson ansåg i och för sig att scenograferna skulle kreera sina scener som om Tolkiens sagovärld fanns på riktigt. Detta signalerar en form av realism. Men det är realism i så måtto att det inte uttryckligen är en drömvärld eller parallellvärld; Midgård existerar på sina egna premisser, det är ingen drogdröm som löses upp när man vaknar. Därtill gavs spelrum för scenograferna att lägga till sådant som inte direkt fanns i boken, som plåtrustningar som nämndes ovan. När det gäller att lägga till något i dessa sammanhang så gör man det nog inte med lätt hjärta. Man riskerar ju vreden från fansen. Se bara hur George Lucas mobbades för att ha sin comic relief-figur Jar-Jar Binks. Så man riskerade en del när man gjorde scenografin till Ringen. Djärva, men lyckade inslag var i mina ögon sådant som att låta alvstaden Rivendell inspireras av arkitekturstilen Jugend med flödande, organiska former, att göra tronsalen i Minas Tirith i romansk stil, att låta de dödas stad Dune harv inspireras av klipptemplet Petra i Jordanien och att låta de Grå hamnarna inspireras av 1800-talsmålaren William Turners visioner av antika ruiner.

Man lät i rimlig mån hela konsthistorien spela med i sceneriet. Detta är av stor betydelse. Jag menar, Tolkiens Midgård är unik, det lever på idén att vara en helt egen värld, men med den premissen kan man ju inte göra alla stilar, kläder och byggnader däri till något helt unikt. Då blir det ju originalitetsraseri och groteskeri. Och visst kan groteskeriet hota ibland i Jacksons verk, men sant är att dess scenografiska kreatörer gick utanför fantasyparadigmet och även tog vara på konsthistoriska landvinningar. Vid tiden fanns ju redan en nisch med illustrerade Tolkienböcker, rollspelsböcker som Dungeons & Dragons etc, kort sagt fantasykonst. Jackson kände till denna bildvärld och han lät sig till exempel inspireras av Tolkienillustrationer som redan fanns. Men tack och lov är filmen inte bara en uppvisning i sådana fantasterier. Filmen har stil, den har klass, tack vare att man inlemmade en diskret men märkbar ström av klassisk formgivning i den. Man gav Midgård en doft av antik, medeltida och sentida traditionell konst och detta bidrar till filmens klassikerstatus. Det är en väldesignad film, den är inte ful. Den är estetiskt tilltalande på grund av sin klangbotten i västerländsk konst som helhet.

4.

Jackson nådde fram. Vissa gillar idag till och med filmen bättre än böckerna, såsom författaren John Ajvide Lindqvist sagt sig göra. Det kan jag till fullo förstå, även om jag själv i förstone är präglad av böckerna. – Filmen är så pass rejäl att kritik man kan ha om de intrigmässiga uteslutningar som gjorts (som besöket hos Tom Bombadill i första boken) känns irrelevanta. Man behövde strömlinjeforma manuset, man måste fokusera på huvudhandlingen: ringen, dess makt och nödvändigheten att förstöra den.

Så jag har inget mer att säga om filmen i sig. Istället ska jag nämna något om det mytologiska upplägget. Jag sa ovan att filmseriens upplägg med kamp mot ondskan är aktuellt än idag. I vår värld av idag heter fienden globalismen. Den hotar likt Saurons skaror att uppsluka länder och folk, sänka oss mentalt och dra ner allt i materialism och nihilism. Mordor är verkligt. Som precisering i sammanhanget kan jag säga: nej, jag går inte och drömmer om strid på Pelennors slätter. Nej bättre upp… Ty kampen mot globalismens Mordor förs ju av mig och andra här och nu, med metapolitiska medel i pressen, på internet och IRL. Jag är förresten inte ensam om att se det aktuella i Tolkiens berättelse. På Youtube finns nämligen en dokumentärserie som heter The Arrivals. Det är en berättelse inom genren ”secret history”, det är alternativa teorier om vår värld och dess nuvarande elände som torgförs. Jag reserverar mig för The Arrivals alla slutsatser. Nämnas bör till exempel att muslimska tolkningar görs. Jag ser själv med skepsis på islams utbredning i Sverige till exempel. Men när The Arrivals tolkar tecken i tiden, däribland tecken såsom Tolkien-filmerna, då kan man notera det.

Vad säger då The Arrivals om Tolkiens berättelse? – De säger att den handlar om mytiska realiteter. I så fall är Sauron antikrist, Aragorn Kristus och Gandalf Mahdin…! Mahdin är enligt shiamuslimer den tolfte imamen som ska komma och bringa fred. Då kan man invända att Gandalf inte är någon imam, han är en nordisk trollkarl vars namn härrör ur Den Poetiska Eddan. Sant, men vad gäller konstverk så finns det inget facit, olika tolkningar måste få dryftas.

Coda

Allmänt taget, nog är det så att Tolkienfilmerna ligger bra i tiden med sin kamp mellan gott och ont. Inte alla fantasyberättelser gör det. Det görs många sci fi- och fantasyfilmer i Hollywood men inte alla talar klarspråk som The Lord of The Rings: ondskan existerar, mörkret hotar oss, men om vi bara ser ljuset inom oss, om vi utövar vilja till makt över oss själva och beslutar oss för att bekämpa mörkret, så kan vi göra det. Kreativitet, inspiration och samnationalism, idkande av ideal som heder och ära, debatt och samtal; detta är vapen mot globalismens negativitet, kaos och förstörelse.

Nu övertolkade jag Tolkien lite. Men återigen, denna film ligger i tiden. Att visa mörkrets makter som besegras av Ljuset, detta har evig giltighet – och inte bara det, denna strid rasar nu. Varje högerradikal värd namnet torde veta det. Och Ringen-filmerna visar hur Ljuset kommer att segra. Det kräver förvisso beslutsamhet av oss, det visar filmen också. Ringen förstör sig inte själv. Frodo måste gå till fots hela vägen till Mordor och kasta den i Domedagsklyftan. Nu ska vi inte övertolka samtiden i mytiska termer. Man får inte bli överhettad och börja se alver, hober och orcher i var buske eller förvänta sig att Gandalf kommer ridande på molnen. Men de attityder och den kampverklighet som Tolkien skildrar är essentiellt sanna. Och därför är filmerna ifråga aktuella även idag, ett drygt decennium efter deras tillkomst.

.

Relaterat

Fria Svenssonfiler

Joakim Andersen: Hobbit — Smaugs ödemark